Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Konsertkrönika. Ny svensk musik. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo W all n e r
Teddy Rhodin i oj o han ne sn ätten».
inordna dem i det musikaliska skeendet. —
Det vore dock orätt att nedvärdera
tonsättarens arbete härför. Låt vara att
balettmusiken inte kommer att räknas till de
Fru-meries bästa verk — därtill har den alltför
mycket av beställningsarbetets prägel, en
viktig sak i fallet de Frumerie för vilken den
personliga inspirationen och entusiasmen för
en uppgift betyder så mycket — man kan
ändå inte undgå att beundra ett musikverk
som till största delen är fyllt av en sådan
flödande ingivelse. Därtill bjuder musiken en
på glädjande nyvunnen frigjordhet inför
orkesterapparaten efter den kompakta
instrumentationen i den stora balladen för piano
och orkester.
*
Hans Ruin skriver i en uppsats, »Symbol
och järtecken»:1 »När man talar om modern
konst, bör man ha för ögonen vad det en gång
för alla tillkommer konsten att utföra. Det
tillhör den att oförtrutet arbeta på nya
uttrycksmöjligheter. Konstens historia är
historien om nya mänskliga territoriers eröv-
1 Svenska Dagbladet den 16 juni 1948.
ring och kartläggning. Vi kan också säga:
historien om nya själsklangers framtrollande.»
Författaren fortsätter något längre fram:
»Men man kan också anlägga en annan syn
på konsten. Man kan inventera den på dess
bärande idéer, se i den en spegling av
tidsandan och en framdrivande kraft i vår
världsbilds gestaltande.» Det är alltför känt
för att här behöva relateras i vilken
utsträckning även den moderna musiken spelat rollen
av en hyperkänslig seismograf som registrerat
varje förskjutning i den kulturella
utvecklingen. I den mån det redan nu är möjligt att
bedöma har väl också de livskraftigaste
grenarna inom den samtida tonkonsten bidragit
till att forma den nya epok vid vilkens
begynnelse vi nu tycks stå. — Ser vi till den
musikaliska situationen i vårt land har de
nyskapande tendenserna ju också här gjort
sig påminta, och med en tyngd som tycks
göra de sista två, tre decennierna till de
allra rikaste hittills i landets historia. Det
är dock ett oundvikligt faktum vid en
jämförelse med förhållandena på kontinenten,
att man oftast nödgats efterlysa det
brännande, det absolut livsviktiga i
problemställningarna: men även i detta är ju musiken en
tidsspegel, ett uttryck för ett till
Mellaneuropa perifert beläget land i hög grad
dessutom skyddat från andliga och materiella
umbäranden. Sannolikt är det inte heller med
en världskatastrof för ögonen som en
reaktionär linje inom svensk tonkonst av i dag valt
ett språk med förankring i den nu annars
mindre aktuella nationella romantiken. Väl
är det i stället ett högst adekvat uttryck för
en efter kontinentalt synsätt oförfalskad idyll,
som saknat kontakt med vad som rör sig i
tiden. Att detta inte innebär en nedvärdering
bör betonas. Om dikterad av ett ärlighetskrav
är naturligtvis dennes ställningstagande i lika
hög grad värd att respektera som den andres:
det nuvarande kulturläget har ju f. ö. en så
komplicerad struktur att mycket stora
stil-och åsiktsdivergenser gäller inom konsten.
Det är knappast någon tillfällighet att de
båda tonsättare som i högre grad än några
andra bland våra nu verksamma visat sig
lyhörda för de nya strömningarna och kämpat
för dessa hör till den generation som med
ungdomens känsliga sinne upplevde det
första världskrigets fasor och den kulturella
nödstämning som följde i dess spår. Jag syftar
på Hilding Rosenberg och Göstra Nystroem.
Med utgångspunkt från dem kan en genera-
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1948/0412.html
