Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nordiskt frihetsarv. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
W er i n
att finna de skäraste örter invid randen
av den eviga snön, mitt i en förfärlig
stenöken, om isranunkeln som har vant sig vid
dessa livsförhållanden och som inte kan
trivas någon annanstans.
Sigurdur Nordals historia kom åter fram i
minnet, då jag för ett par år sedan läste
en tidningsuppsats av Sigurd Hoel,
som skildrade livet i en avsides liggande
fjälldal, och som gjorde det med kraftigt
understrykande av hur hårt och snålt, bur
vtterst påfrestande detta liv är. Han
slutade med att ställa frågan: Varför
framhärdar folk med att odla och bebygga en
sådan landsända, är det inte meningslöst ? —•
Men artikelförfattaren hade klart för sig
att för fjälldalens människor skulle en
sådan fråga aldrig inställa sig, för dem skulle
själva frågan te sig meningslös. Och bakom
skildringen av detta fattiga och
otillgängliga norska landskap, under den medvetet
paradoxala frågeställningen låg upplevelsen
av den femåriga ockupationen. Genom den
hade författaren fått sin syn skärpt för
det egna landets art, så som man får det
inför något som man är rädd att mista.
De två som jag här har citerat,
islända-ren och norrmannen, tillhör folk, som håller
utposter, geografiskt och civilisatoriskt
sett, och båda är väl medvetna om det
paradoxala i den nationella känslan. Den
är något vid sidan av och över förnuftet,
den är oberoende av välfärdstänkandet.
Det är därför den kan eldas upp till
fanatism och bli farlig. Vi som är något till
åren läste i historieböckerna i vår ungdom
om hur de europeiska folken väcktes till ett
nytt nationalmedvetande genom
Napoleonkrigen och genom de romantiska
strömningarna, och vi lärde oss att se något stort
i folkens samling kring egna uppgifter,
ideal och symboler, deras ivriga
självhävdelse. Sedan vi i detta århundrade har sett
den nationella känslan förenad med en
maktvilja utan gränser, händer det att vi
tar oss för pannan och undrar om inte
nationalismen är en galenskap, en
monomani. Är det inte den som i vår tid håller i
mänsklighetens gissel?
När man hunnit dithän i sina funderingar,
är det hälsosamt för tanken att återvända
till folket i den avlägsna norska fjälldalen,
där den nationella känslan lever med
ursprunglig renhet. Det är också lugnande —
ur denna synpunkt — att betrakta de
europeiska småstater som inte har känt
kallelsen att med våld frälsa den övriga
mänskligheten. Det händer att man
förlöjligar småstatssystemet, att man finner
det vara otidsenligt och trångt, ett hinder
för den stora politiken. Det är inte länge
sen en väldig folkledare förklarade att
småstatsbråtet måste röjas bort i Europa. Men
kan man ur de sista trettio årens erfarenhet
hämta stöd för en sådan uppfattning? Tänk
på de tre små baltiska staterna och deras
tjugo år av fri utveckling. De tre nationerna
hade profil och karaktär. Vad blev det av
denna karaktär, då de försvann i
Sovjetunionens grå folköken? Låt oss komma ihåg
dem också för det nordiska arvets skull,
som de hade del i.
Man kan överhuvud inte påstå att
historien är på de stora makternas sida. Jag
ville vara historiker, yttrade Hans Larsson i
en artikel 1933, för att skriva över ämnet:
»De stora nationernas efterblivenhet
(gentemot oss och i vissa avseenden). Det tror
jag just nu kunde vara mycket nyttigt att
övertänka.» — »Vi nordbor känna oss lätt
frestade», fortsätter han, »att instämma i
Tegnérs ’blott barbarit var en gång
fosterländskt’! Det är verkligen så med så
oändligt mycket; det har kommit söderifrån.»
Men i flera stycken är ordet inte tillämpligt.
»Må de stora nationerna ha vissa företräden
framför oss, men i rättslig och politisk
kultur är det näppeligen vi som skola lära
av dem. ’De fördraga ingen orätt’ lyder ett
ord från medeltiden, som närmast syftar
på skåningarna, som då var danskar och
sedan blivit svenskar. Det är åtskilligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
