Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nordiskt frihetsarv. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt frihetsarv
essay bär titeln »Viljen» och går djupt i
detta problem, som är personlighetens
största, som är karaktärens,
människosinnets gåta. Med dagens exempel för ögonen
varnade Fangen för urskillningslös dyrkan
av de stora viljemänniskorna: »Det är
vanvett och ett förräderi mot vår djupaste
mänskliga rättighet: den att värdera.»
Viljan är icke självändamål, den är ett medel;
den är en kraft, men icke i sig själv en god
kraft.
Det är väl sagt, och vi måste finna att
det är riktigt sagt. Uppger vi den
mänskliga rättigheten att värdera, så river vi
alla våra förskansningar. Vi måste värja
oss mot all filosofi, som berövar oss denna
rättighet, bl. a. mot den blinda vilje- och
handlingsdyrkan som leder till ödesdigra
kortslutningar. Det händer att man citerar
Tegnérs Napoleondikt Hjälten, orden om
»den starke anden» och »den högre kraftens
bud», om att verka blint, »som anden vill».
Detta är ord som kan tas till intäkt för en
romantisk övermänniskofilosofi, som vi nu
inte har råd med. Vi har lärt oss att se
kallt på all »heroisk festivitet» —• ett
förträffligt uttryck som Thomas Mann
använder i sin sista stora roman med syftning
på Tyskland 1914.
En tredje essay i Fangens bok heter »Om
frihet» — det är den som har fått ge boken
dess titel. Han går också här långt under
ytan av problemet, och man märker att
tidens händelser har skänkt relief åt
frågorna. Han talar om ofrihetens krafter,
som verkar inifrån —- liksom frihetens har
gjort det — stilla och till en början
omärkligt, som ödelägger det allra viktigaste:
»frihetens klimat», och som urholkar det fria
samhället, så att till slut endast skalet
finns kvar, ett skal som lätt slås sönder.
Ronald Fangen skapade själv kring sig en
atmosfär av frihet, där det var välgörande
att andas. Han förenade styrka med
mjukhet, däri låg en del av hans förmåga att
vinna människor. Runtom i Norden saknar
Arvid Morne.
man den ljusa, väckande rösten. Men,
gudskelov, det hörs alltjämt röster från
Norge, så klara och starka som någonsin,
burna av det rättframma frihetsmod som
varit och är norskt.
»I koncentrationslägret. En fånges
budskap till de hemmavarande» — så lyder
titeln på en dikt i den sista diktsamling
som Arvid Mörne gav ut, Sfinxen och
pyramiden (1944). Den handlar om en nordisk
yngling, som kunde vara Kim Malthe Bruun,
och den slutar med raderna:
men rak jag går emot en mur att ställas:
en son av Norden och av Hellas.
Det föll sig ju i själva verket inte svårt
för Mörne att tänka sig in i en sådan
situation. Han hade i unga år gjort uppror mot
främmande förtryck, han hade planerat
attentat, deltagit i vapensmugglingar och
annat underjordiskt arbete, riskerat frihet
och liv. Med den beundran som en djärv
handling alltid väcker läser man i Hans
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
