Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nordiskt frihetsarv. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W e r i n
Ruins bok om Arvid Mörne berättelsen
om hans uppträdande vid ett stort
demonstrationsmöte i Helsingfors 1905, då han i
spetsen för en på stället utsedd
deputation trängde in i den ryske
generalguvernörens palats och krävde att han och hans
senat omedelbart skulle avgå. Det var
övermodigt handlat — på guvernörshusets gård
vakade välbeväpnade kosacker.
Vi kan inte följa Mörne genom de
stormiga politiska ungdomsåren, då dikten för
honom var ett vapen i frihetskampen, inte
heller skall här registreras de besvikelser,
som förvandlade handlingsmänniskan och
folkledaren till en ensam grubblare. Som
en milstolpe i Mörnes diktning står »Den
stora ofreden» från år 1917, där den forne
revolutionären säger farväl till de röda
drömmarna och talar om den strid som nu
måste föras — inte av kärlek eller
kamplystnad:
I trohet blott
mot svenskarnas heliga lag
att land skall byggas
på vankfri heder:
livets grund i evig tid.
Det är en stränghet och en upphöjdhet i
den moralisk-patriotiska förkunnelsen som
har sin enda motsvarighet hos en annan
finländsk diktare — Runeberg.
En stund måste vi dock dröja hos den
gamle Mörne, som i en ny stormtid åter
grep till dikten som till ett vapen. Som ett
varningsrop vid ingången till nazismens
årtionde, lyder den 1930 skrivna dikten »Den
gamla striden»:
Ty, låt dig ej förbrylla, när tusen röster ropa
att nattsvart lögn är sanning och blodig orätt rätt.
Mörne syftade den gången åt ett visst
håll, men striden har senare blossat upp
igen på andra fronter, där det urgamla
barbariet har lyft sitt drakhuvud, och Mörnes
ord är i dag en lika angelägen varning som
någonsin. »Ty, låt dig ej förbrylla». . .
I diktbok efter diktbok sjöng Arvid
Mörne ut sitt frihetstrots, enträget som
ingen annan diktare på svenskt språk, i
rytmer som äger en klassisk stränghet.
Hjärtat och svärdet heter en samling, vars
tema är den stora motsatsen: »hjärtats liv i
svärdets värld». Vårt tidevarv sjunker i
dimmor och nya plogar styras av hårda
händer, heter det i cykeln Dagboksblad:
Allt stort vi drömt har skingrats och förgåtts.
En enda väg är vår och den är rak.
Ett enda ha vi kvar ändå: vårt trots
mot er, ni slingervana maktprofeter,
ni riddare av trummor och trumpeter.
Än sen, om murkna kungadömen slopas
och republiker slumpas bort som vrak,
en gräns består till jordens sista dag
och skiljer makt från rätt och våld från lag.
Den gränsens vakttjänst har av er förrätts.
Den tjänstens ära var en gårg Europas.
Här är ingen vacklan och ingen
undfallenhet. Vi har sett och vi ser dagligen
exempel på den lockelse, den magnetiska
dragning som makten och framgången
utövar. I Mörnes sinne rådde ingen tvekan,
för honom fanns det en enda väg att gå, en
gräns att hålla. Han såg den stora Vredens
vågor skölja över vår mödosamt uppbyggda
kulturvärld såsom en atlantisk bränning,
men innerst trodde han dock att hjärtat är
starkare än svärdet. Vad är dröm och vad
är verklighet? frågar han i en dikt. Det
som vi nu lever i kallar vi en ond dröm, en
mardröm — men den är för oss verklighet i
detta nu. Och ändå — var inte den tysta
rösten av Kains samvete en högre
verklighet än Kains hat? Var inte missionären,
som läkte giftgassår i en amharisk by, en
högre verklighet än de romerska
mordänglarnas härtåg över dömda länder. Våra
tankar sväva som svalor och söka ett fäste,
säger han:
Som svalor svinga av och an en stormig höstdag
högt över skummig kust och hav, som sjuder,
vår tanke svävar, spanande ett fäste
för hjärtats liv i svärdets värld,
— vår fria tanke, själv en underbar,
okuvlig verklighet.
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
