Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Om Colette. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om C o I ett e
bland vilka några redan ha nämnts, medan
andra, såsom »La naissance du jour» (1928),
»Sido» (boken om modern, 1930) och
krigsårsminnena »L’étoile Vesper» (1946), höra till
de mest berömda. De representera en högst
egenartad, högst personlig genre och äro
sålunda närmast ett slags subjektiva
kåserier, framförda liksom i ett enda, utdraget
och oavbrutet andetag, och där Colette i en
aldrig sinande svada blandat samman de
mest olikartade ting, naturscenerier,
blomsterstycken och djurstudier, minnen av
anhöriga, vänner och kolleger, brev och
brevfragment, samtal, episoder och
situationer som hon själv upplevt eller
observerat, personliga stämningar och
känslobikter, anspelningar på dagskrönikan och
mycket, mycket annat — allt sammanvävt
till ett enda, glittrande nät och till ett
uttryck för Colettes starka personlighet och
ursprungliga temperament, som äga något
av primitiv växtkraft och förefalla
framvuxna direkt ur den franska jorden,
delaktiga av dess ojämförliga saveur. För att
göra full rättvisa åt dessa böcker kräves
inte bara kännedom om franska språkets
alla finesser och hemligaste
betydelseskiftningar — det kräver egentligen alla
Colettes skrifter! — utan också förmågan att
gripa alla anspelningarna och
underförstå-endena i flykten, en så inträngande
förtrogenhet med franska förhållanden och fransk
personhistoria, med privatsidan, insidan,
känslosidan av detta sekels hela parisiska
liv inom konst, litteratur, teater, nöjesvärld,
press och politik att ingen utlänning går i
land med uppgiften. Men denna Colettes
allestädes närvaro, hennes otroliga
receptivitet och ännu mer häpnadsväckande
förmåga att omsätta allt, bokstavligen allt
till raffinerad och ändå diskret skrivkonst,
att alltid befinna sig mitt i strömmen, mitt
i en stor nations brusande, halvt fördolda
känslocentrum och umgås lika respektlöst,
på samma jämnlika fot med. dess ledande
koryféer som med de enklaste, mest osam-
mansatta varelser ur folkdjupet eller
djurvärlden, vilka alltid kunnat glädja sig åt
hennes speciella ömhet och omtanke,
förklarar till stor del hennes enorma
popularitet i sitt hemland, där hon numera intar
en av de tio platserna inom
Goncourt-akademien.
Ja, Colette är en oefterhärmligt fransk
företeelse, otänkbar i varje annat land på
grund av själva lokalfärgen och
atmosfären i hennes böcker men också på grund av
den perfekta artistiska behärskningen, den
absoluta naturligheten och den skenbara
lättheten i hennes skrivsätt, den glittrande,
spirituella ytan, som är spänd över en
klangbotten av obotlig melankoli, melankolien
hos en mycket klok, mycket erfaren kvinna,
som älskat, levat och lidit, och som i grund
känner både sig själv och obeständigheten,
ofullkomligheten, skröpligheten i allt
mänskligt. Som skribent saknar hon idéer
och har inte sin styrka i psykologisk analys.
Hon är först och sist impressionisten och
fullblodssensualisten, som med förunderlig
kvinnlig intuition doppar penseln i
verklighetens egna färger och ansätter smådragen
bredvid varandra på duken, tills
helhetsbilden lever som på en tavla av Degas eller
Toulouse-Lautrec och i en rörelse, en gest,
en attityd röjer hela det hemlighetsfulla
samspelet av instinkter och sensationer hos
de överlägset tecknade figurerna. Just i det
nakna återgivandet av de specifikt
kvinnliga sensationerna och förnimmelserna,
hjärtats och sinnenas, har Colette sin
ojämförliga styrka som författare. Hur ett
flickhjärta gradvis når fram till mogen
kvinnlighet, öppnar sig för kärleken och tar sitt
parti, är en ytterligt intim och svårfångad
process, som hon fullt ut bemästrar. I
dylika ting kan hon påminna en svensk läsare
om Agnes von Krusenstjerna, men även om
Colette aldrig når samma dionysiska djup
som denna, så är hon i gengäld en säkrare
artist med en säkrare smak, och till
skillnad från den svenska författarinnan saknas
27—Ord och Bild, 5?:e årg.
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
