Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Seneca och Nero. Av Harald Hagendahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Seneca och Nero
härrörde från Seneca. Ty skådespelet
handlar om Neros olyckliga gemål, och här
uppträder Seneca själv som kejsarens
motspelare, förgäves manande till besinning. Men
trots vad som förebragts för Octavias
äkthet, äro de skäl, som tala däremot, så
vägande, att vi i likhet med flertalet forskare
måste frånkänna Seneca författarskapet.
Vi ha då endast att hålla oss till
prosaskrifterna. I en av dem, den högintressanta
traktaten »Om mildheten», som är
tillägnad Nero, står denne i förgrunden. Men i
de övriga nämnes han endast några få
gånger och alltid i oväsentliga
sammanhang.
Ännu mera tystlåten är Seneca, då det
gäller honom själv. Visste man icke mera
om hans liv än vad som kan utläsas ur
hans skrifter, skulle man icke kunna ana,
att han spelat en politisk roll i första planet.
Denna förtegenhet är förklarlig med tanke
på Senecas ömtåliga ställning. Vare sig han
ägde Neros förtroende eller ej, kunde han ej
uttala sig om statsangelägenheter i skrifter,
avsedda för offentligheten. Detta gäller
även om den enda bevarade brevsamlingen.
Moralbreven till Lucilius, Senecas största
och mest betydande verk, äro icke brev i
egentlig mening; de äro små filosofiska
traktater, som endast genom sitt mindre
omfång och sin intimare ton skilja sig från
dialogerna.
De gjorda förbehållen äro nödvändiga.
Men därmed är frågan om det
aktualitets-betonade i Senecas skrifter långt ifrån
uttömd. Att han är förtegen om vad han
upplevat, innebär på intet sätt, att han icke
influeras därav i sitt författarskap. Det
upplevda har tvärtom i hög grad bestämt
både problemställningen,
ståndpunktstagandet, motiveringen och stämningsläget i
de olika skrifterna. Viktiga iakttagelser i
denna riktning ha blivit gjorda och tjäna
i många fall som hållpunkter för skrifternas
datering. Men man både kan och bör gå
längre på denna väg.
Nero.
Uffizigalleriet, Florens.
Man är ofta alltför benägen att betrakta
Seneca som en ortodox stoiker. Han
inbjuder själv till en sådan uppfattning: han
vill ogärna medge, att han i något avseende
avviker från sina stoiska lärofäder. Men
det är icke desto mindre en felsyn. Seneca
är varken ortodox eller konsekvent i sitt
tänkande. Han är en utpräglad
egocentriker, han lever fullt upp i sina stämningar.
Han talar icke gärna om sig själv. Men
hans till synes helt objektiva, allmänna
resonnemang har ofta nog en speciell
undermening, man frestas att säga en personlig
tendens. Det skall i det följande belysas på
en, icke alldeles oviktig, punkt.
När Platon i det stora verket om staten
gör upp sin planritning till ett idealsam-
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
