Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Seneca och Nero. Av Harald Hagendahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Hagendahl
hälle, vill han lägga statens ledning i
händerna på den intellektuella kasten,
»filosoferna», enligt antikens uttryckssätt. Ja, han
går så långt, att han däri ser den enda
räddningen för människosläktet. »Om ej
filosoferna bli konungar i staten», heter det,
»eller de, som nu heta konungar och herrar,
bli filosofer i anda och sanning, så att
filosofi och politisk makt förenas och bli till
ett, och alla dessa många, som nu vända
sitt sinne enbart till det ena eller det andra
bli med sträng hand avvisade, så finns det
ej räddning för staterna ur deras olyckor
och ej heller för människornas hela släkte.»
Platons syn på de intellektuellas uppgift
och betydelse inom samhället, upptas av
de yngre stoikerna. De krävde av »den
vise», filosofen, ett aktivt liv till gagn för
sina medmänniskor, ett aktivt deltagande i
det samhälleliga arbetet. Seneca diskuterar
ofta denna kardinalpunkt i den stoiska
pliktläran. Men hans ståndpunktstagande
i de olika skrifterna är så skiftande och
inkonsekvent som gärna möjligt. Det
genomlöper hela skalan av nyanser från helhjärtat
anammande till lika bestämt förkastande.
Det är icke teoretiska överväganden, som
föranleda dessa fluktuationer. Teorin
kommer alltid i efterhand. Det primära är det
personliga, växlingarna i Senecas offentliga
eller privata ställning, om man så vill,
kon-junkturbetonade hänsyn. Och här är under
de femton sista åren av Senecas liv
förhållandet till Nero den utslagsgivande faktorn.
Det kommer särskilt till synes i det sätt,
varpå Seneca vid varje tillfälle motiverar
sin teoretiska ståndpunkt.
Dialogen om livets korthet (De brevitate
vitæ) ger oss bakgrunden. Den är skriven
år 49, innan Seneca ännu blivit Neros lärare.
Seneca har just genom Agrippinas ingripande
blivit återkallad från en åttaårig förvisning
till Korsika. Han har så länge varit van
att hänge sig åt ensliga meditationer, att
han icke kan tänka sig ett verkligt liv i
annan form. Han har så fullständigt fjärmat
sig från det stoiska aktivitetsidealet, att
han helt omfattar den epikureiska satsen
»lev i det fördolda». Han råder skriftens
adressat att uppge sin ämbetskarriär. »Det
är bättre», säger han, »att hålla räkning över
sitt eget liv än över statens spannmål.» Det
är det ena grunddraget i skriften. Det andra
är den bitande kritiken av huvudstadslivets
ytlighet och jäkt, av dess olika yrkestyper,
av lyxen och snobberiet i de rikas
livsföring. Här talar moralisten Seneca som
ingenannanstädes. Dialogen visar hans
första, häftiga reaktion inför det nya liv, som
öppnar sig, när han kommer tillbaka från
landsflykten.
Men dessa föresatser och ideal behöllo
icke länge sin makt. I den tredje boken
»Om vreden» (De ira) framträder Seneca
mer utpräglat än eljest som
samhällsupp-fostrare. Särskilt understryker han, hur
viktigt det är för konungar att visa
självbehärskning. Tendensen sammanhänger
tydligt med hans nya ställning från slutet
av 49; skriften torde böra dateras till
omkring 50.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
