Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Seneca och Nero. Av Harald Hagendahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Seneca och Nero
det liktal, som den nye kejsaren höll vid
adoptivfaderns begravning. Men om
Agrippina hoppats att få regera genom sin son,
bedrog hon sig. Det hade icke gått ett år,
förrän Burrus och Seneca med stor
skicklighet hade utmanövrerat kejsarmodern
och tillförsäkrat sig själva ledningen. »De
ledde», säger Tacitus, »den unge kejsaren i
endräkt, något som är sällsynt mellan dem,
som dela makten, och utövade var på sitt
sätt lika stort inflytande: Burrus genom
sina militära förtjänster och sina stränga
seder, Seneca genom sin undervisning i
vältalighet och sitt förekommande, på samma
gång som hederliga väsen. De hjälpte
varandra ömsesidigt för att i de ömtåliga
ungdomsåren, om han visade motvilja mot
dygden, hålla den unge fursten tillbaka
genom tillåtna nöjen.»
Nero lade tidigt i dagen samma
benägenhet för våldsamhet och grymhet, samma
moraliska hämningslöshet, som utmärkt
hans morbror Caligula. Det fick mera
barnsliga uttryck i hans nattliga kringströvande
på Roms gator och krogar, åtföljt av
slagsmål och överfall. Men det stannade icke
därvid. Då Britannicus, Claudius’ ende
son, närmade sig myndighetsåldern, röjde
Nero honom ur vägen genom att ge honom
gift vid ett gästabud (i början av år 55).
Seneca sökte på allt sätt motverka Neros
farliga tendenser. Clementia, ’mildhet’, är
det stående temat i de tal och
proklamationer han skrev för kejsarens räkning. De
clementia är också titeln på det stora verk
han dedicerade till Nero år 56. Trots sitt
stympade skick — hälften av andra och
hela tredje boken ha gått förlorade — är
det kanske den mest intressanta av Senecas
skrifter. Vad Seneca här utvecklar i den
filosofiska traktatens form, är ett
regeringsprogram, som han vill lägga Nero på hjärtat.
Seneca är monarkist. Utan monarkin,
säger han, »skall denna enhet, denna
stomme, som det stora imperiet utgör,
springa sönder i många stycken, och denna
stad skall upphöra att härska, samma dag
den upphör att lyda.» Kejsaren är så
sammanvuxen med staten, att den ena parten
ej kan lösgöras från den andra, utan att
båda gå under. Kejsaren är statens själ,
staten kejsarens kropp. Det är den
historiska erfarenheten Seneca här åberopar.
Men monarkin är för honom icke endast
ett resultat av den historiska utvecklingen.
Den är grundad på naturens egna lagar.
Ett bevis härför är bisamhällets konung —
det må erinras om att visen i antiken
betraktades som konung, icke som drottning.
Av alla egenskaper, som hövas en härskare,
är mildheten den förnämsta. Bina ha
gadd och äro snara till vrede, men deras
konung saknar gadd: naturen har berövat
honom vapen, för att han icke skall vara
stridslysten. Nero motsvarar det förnämsta
kravet på den, som satts att vara gudarnas
ställföreträdare på jorden, och som håller
alla människors öde i sina händer. Hos
honom dominerar mildheten till den grad,
att Seneca säger sig endast tjänstgöra som
en spegel, när han skriver om mildheten.
Såsom redan skedde i
regeringsproklamationen, framställes Augustus som ett
föredöme. I detta sammanhang berättas
utförligt, hur Augustus förlät Cinna, då denne
stämplat mot hans liv. Det är ett berömt
parti, som ofta efterbildats. Montaigne
återger det i sina Essais, Corneille byggde
därpå sin tragedi Cinna, Racine har tagit
intryck därav i Britannicus. Men,
framhåller Seneca, Augustus var mild först på sin
ålderdom; dessförinnan hade han gjort sig
skyldig till proskriptioner, inbördeskrig och
avrättningar. Den verkliga mildheten är
den, som Nero utövar: hans ära är att
aldrig ha utgjutit blod.
Detta är skrivet högst ett år efter mordet
på Britannicus. Neros skuld stod klar för
samtiden. Seneca kan icke ha varit ovetande
därom. När man enligt Tacitus klandrade
Neros förtrogna, »män som ville företräda
en sträng moral», emedan de vid detta till-
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
