Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Seneca och Nero. Av Harald Hagendahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Hagendahl
fälle mottogo stora gåvor och delade palats
och lantgods som ett byte, tänkte man helt
visst i främsta rummet på den ledande
ministern, som tack vare kejsarens
frikostighet förvärvade en stor förmögenhet.
Det är första gången vi kunna iakttaga,
hur Seneca ställer sig i en situation, där
politikens krav kolliderade med de upphöjda
moraliska principer han så enträget och
vältaligt förkunnar. Det mest eklatanta
fallet är Neros mord på sin moder vid den
arrangerade fartygèsänkningen i
Neapelbukten år 59. Att Seneca på förhand skulle
ha varit invigd i planen eller rent av, såsom
Dio Cassius uppger, ha rått Nero att bringa
Agrippina om livet, är icke troligt; även en
så kritisk bedömare av hans personlighet
som Hermann Dessau vägrar att tro därpå.
Då anslaget misslyckats, lät Nero enligt
Tacitus tillkalla sina båda rådgivare. De
stodo länge tysta. Slutligen såg Seneca på
Burrus och frågade, om man skulle ge
soldaterna order att fullborda mordet. Burrus
avböjde, för så vitt det gällde hans eget
folk, men tillstyrkte, att flottans
befälhavare utförde saken. Efter mordet sökte man
ge det hela ett annat sken: Agrippina hade
dödats efter ett misslyckat mordförsök mot
sin son. Så framställdes saken i den officiella
redogörelse, som Nero sände senaten. Vi
veta tack vare ett citat därur hos Quinti-
lianus, att den var skriven av Seneca.
* *
*
Bedömningen av Senecas karaktär och
politiska insats har växlat starkt under
tidernas gång. Tacitus är föga gynnsamt
stämd, Dio Cassius direkt fientlig. Samma
kritiska inställning möter hos senare
historiker. Theodor Mommsen uttalade en gång,
att man knappast kan tänka lågt nog om
Seneca. En annan tysk forskare, Alfred von
Domaszewski, betecknade honom som en
filosofisk pratmakare. Allra längst går
Hermann Dessau i sin skildring av den romerska
kejsartiden. I sitt slut omdöme erinrar han
om dubbelhermen i Berlin, där Seneca är
sammanställd med Sokrates: »hovmannen
och världsmannen med sanningssökaren,
orent med rent.» Å andra sidan har ofta
framförts en lika deciderad uppfattning i
motsatt riktning. Humanisten Justus
Lipsius säger i sin Senecaedition (Amsterdam
1605), att han blyges vid läsningen av en
skrift från landsflyktsåren (Ad Polybium de
consolatione), där Seneca på ett krypande
sätt smickrar en av Claudius’ frigivne i
syfte att utverka sin benådning.
Encyklo-pedisten Denis Diderot frånkände Seneca
författarskapet till denna skrift, som så
föga passade in i den bild han gjort sig av
den ädle filosofen. En nyare belgisk filolog,
Paul Faider, använder ordet
»legendbildning» för att avfärda varje påvisande av
blott alltför påtagliga motsatser mellan
Senecas liv och lära.
Det onyanserade uppfattningssätt, som
kommer till uttryck i dessa omdömen, är
icke ägnat att göra rättvisa åt en så
komplicerad och mångbottnad personlighet som
Seneca. Det skulle vara av stort intresse
att veta, hur Seneca själv såg på sitt
handlingssätt. Hur bedömde han som
moralfilosof en pliktkollision av den art, varpå
de båda anförda fallen utgöra exempel, en
kollision mellan etikens krav och politikens?
Frågan synes icke alls beröras i de
bevarade skrifterna. Men ur ett förlorat arbete
anför kyrkofadern Lactantius ett ställe,
som förtjänar att övervägas. Det lyder:
»Den vise skall göra även det, som han icke
gillar, för att finna en övergång också till
högre syften. Han skall icke lämna goda
seder i sticket utan anpassa dem efter
tidsomständigheterna, och vad andra bruka till
sin berömmelse eller njutning, det skall han
bruka för sitt handlande.» Det är en
bekännelse till satsen, att ändamålet helgar
medlen. Vi veta tyvärr icke, i vilket
sammanhang Seneca gjort detta uttalande. Men
man vågar kanske förmoda, att det återger
hans syn på hans eget politiska handlande.
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1948/0468.html
