- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjunde årgången. 1948 /
425

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Seneca och Nero. Av Harald Hagendahl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Seneca och Nero

Det överensstämmer till fullo med det
intryck man får av De clementia.

Det praktisk-politiska syftet med denna
furstespegel är omisskännligt. Seneca vill
inskärpa hos Nero de etiska grundsatser,
som efter hans mening måste bära upp en
god och rättvis styrelse. När Nero
framställes som den personifierade mildheten,
är det icke bara smicker utan ett
antecipi-erande av ett ideal, som den unge kejsaren
stimuleras att förverkliga. Men Seneca
har även andra, mindre hovmannamässiga
tonfall. Han drar sig icke att brännmärka
Neros nattliga eskapader. »Personer i ringa
ställning ha större frihet att utöva
handgripligheter, ställa till gräl och uppträden
och ge fritt lopp åt sin vrede; mellan
jäm-spelta motståndare äro hugg och slag av
mindre betydelse. Men för en konung är
det icke förenligt med hans majestät ens
att höja rösten eller att icke ge akt på sina
ord.» Seneca undviker givetvis att ge Nero
en direkt reprimand. Men den personliga
adressen i dessa ord stod helt visst klarare
för samtiden än den gjort för många senare
filologer. Och den understryks ytterligare
därav, att Seneca omedelbart låter Nero
göra en invändning: det vore slaveri, icke
härskarställning, om regenten berövades en
rätt, som även de ringaste av hans
undersåtar äga. Ja, svarar Seneca, kejsarmakten
är en nobilis servitus, ett ädelt slaveri. Alla
Neros ord och handlingar väcka
uppmärksamhet. Det för med sig inskränkningar i
hans frihet, som hans undersåtar icke äro
underkastade. Nero tröstas därmed, att
även gudarnas handlingsfrihet begränsas av
samma nödtvång: de kunna icke stiga ned
från sin höjd. Nero bör icke heller göra det.
Han kan lika litet som solen dölja sig. »Du
tror dig träda fram? Nej, du går upp.» Nero
framstår här som le Roi Soleil, förebilden
för den franske solkonungen.

Ställen som detta visa, hur Seneca fattade
sin uppgift. De clementia är ett nästan
patetiskt försök av en man, som bar ansvar

för den adertonårige kejsarens utveckling,
att binda denne vid en human politik. Det
är ett personligt dokument av stort intresse,
ett vittnesbörd om hur Seneca sökte omsätta
det stoiska humanitetsidealet i praktiken.

Samma uppfostrande syfte är skönjbart
även i dramerna, såsom redan antytts av
Leopold von Ranke och närmare utvecklats
av Theodor Birt. Men dramerna må här
lämnas ur räkningen, då tendensen där helt
naturligt är mera beslöjad och deras
datering så osäker, att de icke kunna inplaceras

i ett bestämt tidssammanhang.

* *

*



Under de år, då Seneca stod på höjden
av makt, rikedom och ära, då han förvisso
ej var okänslig för deras lockelser, då han
måste kompromissa och slå av på sina
grundsatser, vidhöll han alltjämt på
stoikernas stelbenta sätt deras paradoxala
moralprinciper. Intet under, att hans
motståndare läto honom höra beska sanningar om
bristen på överensstämmelse mellan hans
liv och lära. Under fyra års vänskap med
kejsaren hade han förvärvat en
förmögenhet på tre hundra millioner. Hur stämde
detta, frågade man, med stoikerns
ringaktning för rikedomen? Seneca värjer sig
mot sådana anklagelser, framställda
särskilt vid en process år 58, i skriften om det
lyckliga livet. Hans irritation är lika
påtaglig som försvaret är krystat. Det mest
anmärkningsvärda i skriften är emellertid ett
uttalande, där Seneca så att säga gör upp
en balansräkning över hela sitt liv. »Då
naturen återkräver mitt liv eller
förnuftsskäl tvinga mig att lämna det, då skall jag
gå bort, avläggande det vittnesbördet, att
jag älskat ett gott samvete och goda
strävanden, och att ingens frihet blivit
inskränkt genom mitt förvållande, allra minst
min egen.» Den som föresätter sig och söker
förverkliga något sådant, han skall gå till
gudarna. Även om han icke lyckats, har
han förvisso »dock störtat efter ett ädelt

425

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1948/0469.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free