Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Seneca och Nero. Av Harald Hagendahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Hagendahl
försök». Slutorden — magnis tamen excidit
ausis — äro Ovidius’ i Metamorfoserna om
Phaethon, solgudens son, som störtade, då
han sökte styra solens vagn över
himlavalvet. Seneca räknar, medan hans
maktställning ännu är orubbad, med att misslyckas,
att falla liksom Phaethon. Men hans
samvete är lugnt. Han vet med sig att ha gjort
ett ädelt försök.
Han har icke heller vid denna tid någon
avsikt att uppge sin verksamhet. I en skrift
från 50-talets mitt, »Om den vises
ståndaktighet» (De constantia sapientis),
framställes Cato den yngre som idealbilden av
den vise i stoisk mening. Motiveringen tar
sikte icke endast på Catos karaktär utan
också på hans politiska insatser. »Han
kämpade», heter det, »mot ärelystnaden,
ett ont i många former, och mot det
hejd-lösa maktbegäret, som icke lät sig mättas
ens därav, att världen delades mellan tre
män. Han reste sig ensam mot lasterna i
ett degenererat samhälle, som sjönk
samman under sin egen tyngd. Så långt en enda
hand det förmådde, höll han fast staten i
dess fall, till dess han lät sig ryckas med i
den katastrof han så länge fördröjt; då
tillintetgjordes på en gång, vad som icke kunde
åtskiljas utan ett brott: Cato överlevde icke
friheten, icke heller friheten Cato.»
De constantia sapientis är den första i en
serie av tre dialoger, tillägnade samma
person. De visa, hur Senecas inställning till
politiken gradvis förskjutes. I den första
omfattar han, såsom redan framhållits, helt
och fullt det stoiska aktivitetsidealet. I den
andra, De tranquillitate animi, diskuterar
han det och stannar vid en kompromiss. I
den tredje, De otio, förkastar han det.
Den mellersta dialogen lär oss känna
vad Seneca tänkte, då hans ställning
började undergrävas; den för oss till tiden före
avskedstagandet år 62. Han överväger, om
det icke är bäst för den vise att avstå från
all samhällelig verksamhet. Men han vill
icke ge vika. Om ödet berövar den vise möj-
ligheten att verka politiskt, skall han icke
genast vända ryggen och fly utan först så
småningom dra sig tillbaka. Han skall icke
resignera: aldrig äro alla vägar så stängda,
att det icke finns plats för någon god
gärning.
Den sista av de tre dialogerna, De otio,
är skriven i slutet av 62, kort efter
uppgörelsen med Nero. Seneca försvarar sig här
mot anklagelser att föredra epikureernas
vita contemplativa framför stoikernas vita
activa. Försvaret går ut därpå, att även de
stoiska lärofäderna medge den vise att
avstå från offentlig verksamhet under vissa
betingelser: om statslivet är alltför sjunket
för att kunna upphjälpas, eller om staten
ej vill veta av honom. Det senare var
Senecas situation år 62. Han kommer då
tillbaka till den ståndpunkt han företrätt år
49, innan han ännu knutits till Nero.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
