Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Göteborgs Stadsteater 1947—1948. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A x ei L. Romdahl
Gertrud Fridh i »Flickan från
Lothringen».
herre, en stolt ädling som av maktdriften
lockas vilse, går allt djupare i brottets mörker,
lider och går under. Och Shakespeares
underbara ord blevo aldrig sagda så att de klingade
och grepo. Men förnekas må ej att den
uppskattade skådespelaren gav sin framställning
den själsliga intensitet som överhuvud präglar
hans konst. Det var icke hans fel att
Macbeth-rollen ligger på ett annat psykologiskt plan
än hans. Fru Kavli som ladyn kunde ge skäl
för Macbeths tillrop »Föd mig ej döttrar! Blott
åt mankön bör din oförfärade natur ge liv.»
Sömngångarscenen spelades med en
uttryckskraft som kom åskådaren att bortse från det
sensationellt riskfyllda i den av regin ålagda
vandringen i farliga trappor.
Några veckor efter det jag upplevat denna
märkliga Macbeth-föreställning i Göteborg
kom jag i tillfälle att på Theatre Incorporated
i New York — en seen frigjord från
ekonomiskt syfte och därför befriad från skatt —
se en representation av det stora
Shakespeare-dramat med brittiska skådespelare av högsta
klass i huvudrollerna. Michael Redgrave, med
ett lysande namn både inom filmen och
scenvärlden, hade enligt programbladet flugit från
London efter att ha hastigt frigjort sig från
engagemang i Westend. Flora Robson, ej
mindre beundrad i England och Förenta Sta-
terna, uppbar ladyns roll. Ensemblen i övrigt
var utvald bland amerikanska och brittiska
skådespelare av hög klass. Med denna
rollbesättning gavs en föreställning där Shakespeare
kom till tals utan obehörig inblandning.
Dekorationerna voro ganska konventionella och
dräkterna på intet vis uppseendeväckande.
Man satt och såg dramat rullas upp, man
lyssnade med gripenhet till den sköna
blankversen som talades så att den förblev poesi.
Men åter till Göteborg och Stadsteatern.
Medan Macbeth gick på stora scenen stod
Federico Garcia Lorcas »Bernardas hus» på
Studions program. Jag tvekar ej att betrakta
denna föreställning som Stadsteaterns största
under spelåret, ja som det yppersta denna
teater frambragt under de senaste åren. Stycket
i sig självt äger en koncentrerad kraft, en
väsentlighet och stilfullhet som ger det rätt att
kallas klassiskt. Regissören, Helge Wahlgren,
hade kongenialt tagit fram vad det innehåller
utan tillägg eller förvanskning, och den
uteslutande kvinnliga ensemble över vilken han
förfogat hängav sig åt sina uppgifter med
allvar och behärskning. Bernarda Alba i Hjördis
Petterssons tolkning var en rollskapelse som
man aldrig skall kunna glömma. Det är en
stor konstnärinna Stadsteatern förvärvat i
denna skådespelerska som så ofta i revyerna
fått roa en lättroad publik. Hur hon kan fylla
en seen på samma sätt som gamle Emil
Hillberg kunde det, hur hon kan tala så att orden
klinga som hammarslag mot ett städ! Av
döttrarna minnes man främst den olyckliga
Adela, spelad med mörk lidelsefullhet av
Kerstin Rabe som med denna roll tog ett mycket
hedersamt avsked från Stadsteatern.
Så må denna ofullständiga snabbteckning
av Stadsteaterns säsong 1947—48 sluta med
ett uppriktigt tack till teatern för en stor
upplevelse, ett förblivande minne. Det tacket
skall utsträckas att gälla också två andra
stora föreställningar som må ihågkommas
bland de bestående värden spelåret givit.
»Lutans sång» och »Flickan från Lothringen».
Att dessa framhållas får ej uppfattas som
otacksamhet gentemot de övriga
programmen men endast som ett vittnesbörd av vad
en enda man bland den tusenhövdade publiken
i salongen tagit emot och vill gömma såsom
något han ej ville ha gått miste om.
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
