Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Alkestis i Dödsriket. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alkestis i
Dödsriket
Tolkningen torde, som vi strax skola se,
vara oriktig.
Vi komma nu till den centrala frågan:
Vilken är den seen som utspelas? I vilken
situation äro de handlande personerna
tänkta?
Alkestissagan har kommit till oss i två
varianter. Bäst känd — av oss nämligen
—-är den inte så litet burleska varianten i
Euripides’ berömda skådespel »Alkestis». I
detta anländer Herakles, just som
Thana-tos fört bort Alkestis, till gemålens, hans
värderade gästvän Admetos’ hus och
undfägnas där rikligt med mat och dryck utan
att — enligt gammalgrekisk sed — orsaken
till sorgestämningen i huset yppas för
honom. Herakles äter och dricker sin vana
trogen tappert, blir berusad, väsnas och tar
den uppassande tjänaren i sträng,
kvasi-filosofisk upptuktelse för den surmulna min
han visar. Men då han på sin stränga fråga
blir upplyst om orsaken till husets djupa
förstämning, blir han i hast nykter, lovar att
ställa allt till rätta, ilar efter Thanatos,
upphinner honom vid själva graven, inlåter
sig i tvekamp, besegrar honom och återför
Alkestis till den lycklige maken. Motivet är
ju tämligen drastiskt, Thanatos spelar en
enkel roll, han står på gränsen till det
löjliga och man frågar sig ovillkorligt, hur den
atenska publiken reagerade inför en så
respektlös skildring av en så allvarlig
gudamakt som döden. Frågan är inte lätt att
besvara, men härdad var den i varje fall,
då den redan i Aischylos’ satyrspel
»Sisyfos» sett Thanatos bli lurad och rentav
slagen i bojor av titelhjälten, den grekiska
mytens ärkeskälm. Man bör också minnas,
att »Alkestis» gavs som fjärde stycke i en
»tetralogi», alltså i stället för ett satyrspel.
Den andra sagovarianten lära vi tidigast
känna genom Faidros’ berättelse i Platons
dialog »Gästabudet». Motivet är här
väsentligt ädlare, det rör sig inte på det fysiska
kraftplanet, utan på det psykiska.
Thanatos för verkligen ned Alkestis i underjorden
Alkestis mellan Thanatos och
Hermes.
— alltså till lokaliteten för vår reliefscen —
men underjordens drottning blir så gripen
av den kungliga gemålens sublima
självuppoffring och heroiska handlingssätt, att
hon övertalar sin gemål att återskänka
henne åt livet och låta Hermes, »själarnas
ledsagare» både ned i och upp ur dödsriket,
åter följa henne upp i dagsljuset.
Hur förhålla sig nu de olika
sagovarianterna — kanske fanns det ännu flera •—• till
varandra? Det sannolika är nog, att myten i
sin primitiva form framställt Alkestis’
självuppoffring som hennes naturliga plikt
mot maken, för vilken hon ej kunde göra
anspråk på någon dispens från
naturlagarna. Men en senare humanare tidsålder
med känsla för det heroiska i hennes
handlingssätt ville se detta belönat och
tillfogade som sagans avslutning en episod, där
underjordens härskarpar återskänker henne
livet. Något ingripande härvidlag från
dik-tarhåll behöver man inte alls förutsätta.
Den attiska folkfantasien var fullt mäktig
en sådan omdiktning av sagan, så mycket
mer som denna fann stöd i mytiska
paralleller. Alla kände sagan om hur Orfeus
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
