Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Alkestis i Dödsriket. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alkestis i Dödsriket
till underjorden för att få den avdömd?
Det svaras: emedan det slutliga avgörandet
tillkom Pluton. Men om avgörandet
tillhörde denne, då blev ju enviget vid graven
fullständigt meningslöst. Som synes äro de
två sagovarianterna logiskt oförenliga. De
utesluta varandra och kunna icke
konta-mineras.
Enligt vår mening har reliefens mästare
uteslutande följt den av Platon relaterade,
ursprungligare och ädlare sagovarianten, fri
från euripideisk publikfriande
sensationskomik. Om man på originalet studerar
fingerställningen på Thanatosfigurens
vänsterhand — fingrarna äro brutna, endast
tummen och pekfingret finnas delvis kvar
— med pekfingret fritt och något lyftat,
får man knappast intryck av en gest som
skulle betyda »passera», utan snarare av en
befallande vink, givetvis riktad till dramats
huvudperson och liktydig med: »du
tillhör mig, följ!» Figurens högerarm är
avbruten från armvecket, men den ljusa
brottytan, som finns kvar på relief fonden, visar
tydligt, att den varit riktad rakt nedåt
med handflatans innersida mot åskådaren;
en fingerbred ljus brottyta anger, att
pekfingret pekat nedåt. Teckenspråket är
talande nog, det säger: »jag gör anspråk på
dig: du måste följa mig ned till Erebos, de
dödas hemvist.» Enligt en viss antik
föreställning låg nämligen detta s. a. s. en
våning lägre än Plutons tronsal, som man
tänkte sig belägen så omedelbart under
jordytan att, då den fruktansvärda
»Gudakampen» bryter ut i Iliadens tjugonde sång,
underjordens härskare springer upp från
sin tron och vrålar av skräck att
jordskorpan skall brista över hans huvud och han
bli bokstavligen ställd utan tak över
huvudet. Tvisten om Alkestis är alltså här
ingalunda ännu avgjord. Thanatos intar samma
obevekliga hållning som i dialogen med
Apollon i prologen till Euripides’ skådespel.
Hermesgestalten talar däremot med sitt
uppåtriktade ansikte och blick ett lika
tydligt motsatt språk: »Vägen skall gå uppåt,
mot ljuset och livet». I Platons berättelse
talas det överallt om »gudarna» i allmänhet,
alltså även de himmelska. Hermes är sänd
av ljusets och livets gudamakter att för
deras räkning göra anspråk på en
människovarelse. Det ser nästan ut som om han
lyssnade på order från Zeus. Vi få nästan
intryck av en tvist mellan två parter om ett
rättsobjekt, något som liknar processen
om Orestes’ själ i slutakten av Aischylos’
trilogi. Domaren har ej ännu fällt sitt
utslag. Säkert sitter han djupt eftertänksam
om han skall medge detta intrång i hans
privilegier. Gemålen står framför hans tron
och talar bevekande. Men segerviss tycks
hon vara. Hon bereder sig redan — om vår
tolkning av ett olöst problem är riktig —
att till Alkestis överlämna det symboliska
gördelband, med vilket denna, återvänd till
livet och under namnet Aclmete — gemålens
namn — många kommande seklers mytiska
prästinna i staden Troizen, på vars forum
fanns en nedgång till underjorden, hade
att symboliskt fängsla åt döden hemfallna
brottslingar. Alkestis riktar nu blicken mot
domaren, men ingalunda för att nicka
farväl, utan med ångestfull spänning
avvaktande utslaget. Figuren längst till vänster
var inte Herakles, som ingenting har med
saken att göra, utan kan vara vilken
underjordsdemon som helst, exempelvis Charon,
som, i händelse Alkestis blir frigiven, främst
har att frakta henne och Hermes över
Ake-ron. Det är alltså inte en lugn avskedsscen
med ett stänk av idyll, som Robert velat,
vilken konstnären här skildrat, utan ett
högdramatiskt ögonblick av intensiv
spänning av det slag som grekerna särskilt
älskade.
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
