- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjunde årgången. 1948 /
449

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Språkfunktioner och litteraturkritik. Av Elof Åkesson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Språkfunktioner och litteraturkritik

dande övergångarna i själens och naturens
värld vill få utlopp och taga gestalt. I den
lyriska dikten har språket i främsta rummet
en symptomatisk funktion. Orden är tecken
av något som rör sig i skaldens bröst. De
är en del av den uttrycksrörelse, vari den
talandes inre spänning utlöser sig. Utan att
en språklig situation: en serie språkljud
eller en serie skrivtecken — allt vad jag
brukar kalla »målande» — har en
symptomfunktion, är den säkerligen icke lyrisk.
Men härav följer alls inte, att varje
röstyttring, som har en övervägande
symptomatisk funktion, förtjänar hedersnamnet
lyrik. Hos spädbarnet, som skriker av
smärta eller gurglar och smackar av
tillfredsställelse, är symptomfunktionen redan
färdig, långt innan barnet kan tala. Ingen
vill kalla sådana primitiva röstyttringar
lyrik, även om de genom flera
utvecklingsstadier kan omformas till lyriska
uttrycksmedel (interjektioner, utropssatser m. m.).

Allra tidigast är röstapparatens
uttrycksrörelser icke alls språkliga. De blir moment
i ett språk, först när de ingår i ett barns
hänvändelse till en annan person med hjälp
av språkljud. Under den sociala kontakten
omformas uttrycksrörelsen först till signal
(tecken till). Barnet inte bara skriker av
hunger, utan det skriker på modern efter
mat. Både symptom- och signalfunktion är
sålunda utvecklade på ett förspråkligt
stadium och övertagas sedan omedelbart
av språket, när det börjar framträda efter
jollerperiodens slut omkring ettårsåldern.
När spädbarnet använder olika signaler i
olika situationer för att framkalla skilda
handlingar från omgivningens sida, har
symbolfunktionens första späda groddar
börjat spira: signalen har blivit beteckning
för en bestämd situation till skillnad från
andra. Detta sker också under ett
förspråkligt skede, men sin egentliga utveckling får
symbolfunktionen först med de språkliga
benämningarna på föremål, handlingar och
skeenden.

Mottagaren förstår en språkyttring med
övervägande symptomfunktion, om han
medupplever ett liknande tillstånd som det
den talande ger uttryck åt. Han förstår en
signal, om han utför den handling, signalen
vill utlösa. Han förstår en symbol, om han
uppfattar det föremål, som den talande
åsyftar med symbolen. Ordet »förstå» har
således tre grundbetydelser, svarande mot
språkets tre grundfunktioner. Följaktligen
kan en lyssnare också »missförstå» på tre
väsentligt olika sätt: i. mälandet kan helt
och hållet förfela sin verkan på mottagarens
sinnestillstånd eller väcka helt andra
impulser, känslor och begär än dem som
symptomatiskt uttryckes av sändaren; 2. det
kan utlösa en helt annan handling än den
signalerade eller icke alls utlösa någon
handling; 3. det kan komma mottagaren
att på något sätt rikta sin uppmärksamhet
mot andra föremål än de av sändaren
betecknade eller också icke alls föranleda
mottagaren att uppfatta något
(»oförstående»).

Så gott som varje språkyttring har alla
tre grundfunktionerna, men vanligen
dominerar en av dem. Befallningsorden »gå!»,
»kom!», »halt!», »marsch!» är exempel på
utpräglade signaler, men de är också alltid
i någon mån symboler, däremot mestadels
föga symptom. Deras funktionsformel skulle
kunna anges sålunda:

signal > symbol > symptom.1

Missförstånd i det dagliga livet, likaväl
som i uppfattningen av litterära verk,
består vanligen i att mottagaren kastar om
den ordning mellan funktionerna, som
finns hos sändaren. Undertonerna göres till
grundton.

Tydligen kan lyrikens språkliga
funktionsformel uttryckas så:

symptom > symbol > signal.

1 > utläses: »i högre grad än.»

2ç—Ord och Bild, $y:c årg.

449

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1948/0497.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free