- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjunde årgången. 1948 /
451

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Språkfunktioner och litteraturkritik. Av Elof Åkesson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

S-pr åkfunktioner och litteraturkritik

ligen det bästa av alla skäl för att söka nya
uttrycksmedel. Den moderna lyriken har
obestridligen vidgat området för det
uttryckbara. Den har gjort erövringar, som,
må vi hoppas, ej skall gå förlorade.

Men när 40-talisterna teoretiskt förklarar
och försvarar sin goda sak, blir den tyvärr
inte sällan polemiskt snedvriden. De
resonerar ibland, som om det helgjutna, mogna,
välbalanserade, vishetsfyllda, tyglade och
harmoniska själslivet inte funnes till och
sålunda inte heller kunde ha någon rätt
att bli uttryckt. De har visat en böjelse
att misstänkliggöra de stora stämningarna
i dikten som tom retorik eller kanske t.o.m.
som bedrägeri och hyckel. Ungdomen har
än en gång ådagalagt, att den enligt
naturens ordning är full av svällande
självkänsla och intolerans. Men de nedlåtande
attityderna mot Tegnér och Geijer, Viktor
Rydberg, Karlfeldt, Heidenstam och
Fröding (som de nyaste icke kan tävla med i
deras egen riktning) kommer sannolikt
snart att bytas ut mot en högre
värdesättning. Den som i dag är en rebell, blir i
morgon traditionens tolk och försvarare,
om han inte stelnar i dogmatisk
»Gesin-nungstüchtigkeit» och mekanisk
upprepning av ungdomssynder. Det förefaller då
klokast att genast komma underfund med
den sakligt svaga punkten i modernisternas
polemik. Den ligger i försöket att skaffa
den egna diktartypen en monopolställning

genom en ohållbar uttryckslära.

*



På språkets symptomatiskaT funktion
måste ställas tre anspråk:

1) de verkliga själsprocesserna hos den
talande skall kunna uttryckas just i de ord,
som han brukar (adekvathetskravet);

2) de ord, som brukas, skall uttrycka (i
nuet eller i det förflutna) verkliga
själsprocesser hos den talande, icke obefintliga
sådana (äkthetskravet);

3) de ord, som brukas, skall omedelbart

kunna »förstås» av mottagaren, dvs. hos
honom väcka liknande psykiska reaktioner
(meddelelsekravet).

Korteligen: det symptomatiska
språkuttrycket skall vara adekvat, äkta och
effektivt.

i. Då 40-talslyriken anklagas för att
vara »obegriplig» och »formlös», försvaras
den ofta med att dikten skall vara ett
»omedelbart» utflöde ur skaldens själsliv. Dikten
liknas ibland vid en befriande gest, ibland
vid en naturlig utsöndring. 40-talismens
poetik avvisar framför allt reflexionens
ingripande i formgivningen. Den förnekar
inte att konstverkets födelse kan vara
smärtsam, men den vill helst ha så litet
som möjligt av den vånda, som kommer av
förståndskontroll och normer. Man gjorde
nog orätt, om man ville förklara denna
inställning — både i poetik och poesi —
endast med bristen på konstnärlig
ambition, en svaghet, som tyvärr inte kan
frånkännas ganska många moderna diktare.
Motiveringen ligger nog djupare. Den tysta
förutsättningen är den, att det råder ett
sådant fast, inre samband mellan den
individuella, konkreta själsrörelsen och det
särskilda språkuttrycket, att just de ord,
som händelsevis uttalas eller nedskrivas,
alltid äger företräde i adekvathet. Receptet
för en god dikt blir då: »Skriv som det
faller sig!» Därav förkärleken för den fria
versen — den enda som är värdig en modern
lyriker. Därav föraktet för grammatik och
stilistik och alla andra kälkborgerliga
regler.

Nu skall det visst inte förnekas att denna
inställning bidragit till att mycket kommit
i dagen, som varit värt att få röst, mycket
som blivit en glad (eller otrevlig)
överraskning för läsaren och, kanske inte minst,
författaren själv. Men det hindrar ej, att
förutsättningen är grundfalsk. Man
förbiser, att rytm och rim, satsmelodi och
prosodi, vokalernas fullklang likaväl som
allitteration och assonans och allt vad

451

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1948/0499.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free