Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Språkfunktioner och litteraturkritik. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S-pr åkfunktioner och litteraturkritik
utsatt för de två andra. Det behöver ej
vidare diskuteras, att om t. ex. ordvalet
hasarderas, det lätt väcker en stämning
som går på sidan om den skalden åsyftar.
Han bör inte klaga på dem som »missförstår»
eller som »inte alls förstår». Han har själv
vilselett sin publik. Ord, som är inadekvata
symptom, är också ineffektiva symptom.
Den tredje riskmöjligheten bör däremot
analyseras lite noggrannare. Vi kommer här
bl. a. till den stötta och blötta frågan om
40-talslyrikens anstötliga grammatik. Det
förefaller mig vara alldeles klart att
diktningen behöver en mycket stor grammatisk
frihet. Pedanteri är oförenligt med
fantasiens flykt, ja, även med kraft och klarhet.
De apolliniska och de dionysiska gardena
gör gemensam front mot skolmästrandet.
Men grammatiska friheter blir fiender till
poesien i samma ögonblick som de leder
till att orden inte längre bär fram
stämningen, utan lyssnaren i stället börjar
fråga: »Vad står där egentligen?» — »hur
ska den strofen läsas?» — »vilka ord hör
ihop?» — »varför brukar han så konstiga
vändningar?» osv.
Låt mig ta blott ett enda exempel ur
högen: den ytterst vanliga vändningen hos
Gunnar Björling »Och att går till vila».
Ingen kan väl läsa en sådan rad utan att
drivas till funderingar över helt andra ting
än den aftonstämning, dikten eljest
uttrycker — nämligen över språkliga
fenomen. Detta grepp ökar inte poesien utan
minskar den påtagligt. Lyssnaren slutar
upp att taga emot och börjar kritisera.
Orden blir inte längre
kommunikationsmedel, långt mindre kommunionsmedel,
utan marscherar upp i led och gör
chockerande åtbörder: »titta på mig!»
40-talisterna har inte kunnat undgå att
lägga märke till det problematiska i
situationen, och rätt ofta har de till nödvärn
fört fram argumentet, att dikten egentligen
är diktarens ensak. Den är ett avreagerande
av impulser, en säkerhetsventil. Om åhö-
raren förstår eller icke, är något sekundärt,
nästan ovidkommande. Någon gång ser
man att denna tankegång söker stöd i
teorien, att språket ursprungligen skall ha
haft en monologisk karaktär och att
symptomfunktionen är oberoende av sociala
kontakter.
Utan att här kunna lämna en ingående
bevisning1 vill jag deklarera, att jag funnit
övervägande skäl tala för att språket är
dialogiskt (monologen måste sålunda
förklaras ur dialogen) och att
symptomfunktionen visserligen har ett förspråkligt
ursprung (såsom ovan påpekades) men endast
i mycket primitiva och helt okonstnärliga
språkyttringar hos den vuxne är avkopplad
från språkets övriga, uppenbart sociala
funktioner. Skulle modernisterna själva ta
sitt argument på fullt allvar, så skulle de
upphöra att publicera sina produkter.
Ingen människa kan ju förnuftigtvis
begära, att andra skall betala för att åse vad
hon själv betraktar endast som en privat
utsöndringsprocess.
Man måste sålunda komma tillbaka till
kravet på att ordens symptomfunktion
även innebär en förmåga att transportera
stämningen från skalden till publiken, och
att språkliga egenheter, som blockerar
denna kommunikation, bör undanröjas för
poesiens egen skull. Om inte tecknen
bedrager, är äldre och yngre diktare på väg
till större samförstånd om det berättigade i
detta krav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
