- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
14

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Strindberg, Per Staaff och En dåres försvarstal. Av Hans Lindström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hans L i n åström

av det konungarikets smicker, det är så
man kan bli galen», utbrister Staaff i ett
brev, fullt i mästarens anda. I ett annat
citerar han, tydligen på Strindbergs
uppmaning, de rader ur Pickwickklubben som
denne satte som motto över »Det nya riket».
»Ni är en humbug, Sir!» —• — — det är
domen över representationsreformens
Sverige, fälld av både Strindberg och Staaff.
Fullt konsekvent är också vännernas senare
gemensamma beundran för Max Nordaus
avslöjanden av den officiella ruttenheten
i sin bok Konventionella nutidslögner.

Under de första åren av Strindbergs
utomlandsvistelse är brevväxlingen livlig.
Om den ogenerade men hjärtliga tonen i
epistlarna får man en god uppfattning i det
brev av den 18/9 1883, som är återgivet i
Torsten Eklunds brevantologi, och som
innehåller Strindbergs drastiska
resebeskrivning, särskilt med avseende på de sanitära
anordningarna. I Frankrike finner den
landsflyktige till en början ingenting att
lära, »utom att Sverge är ett litet fint
mönsterland»^), men så småningom ändras hans
inställning och han bombarderar Staaff
med uppmaningar att resa ut och lära och
inte sitta kvar hemma och ruttna.

De första missljuden i förhållandet till
Staaff — liksom till det övriga »Unga
Sverige» — börjar förnimmas sedan Giftas
utkommit. »Den är det värsta, men det
vackraste, kvickaste, svinaktigaste jag skrifvit»,
fastslår Strindberg, men medhållet från
anhängarna uteblir. Också Staaff anmäler en
avvikande mening, kritiserar den
reaktionära tendensen och ansluter sig i stället till
Ibsens ståndpunkt i kvinnofrågan. Till en
definitiv brytning kom det emellertid inte
nu — tvärtom uppträdde Staaff liksom de
unga författarna under Giftas-processen
som Strindbergs riddare. Inför den
gemensamma kampen mot samhällets uronda,
allt det som låg bakom hädelseåtalet,
tystnade de inbördes tvisterna.

Men i början av år 1885 händer det som

alltid händer förr eller senare i de
strindbergska vänskapsförbindelserna.
Korrespondensen avbryts och upptas igen först efter
två år. Orsakerna till Strindbergs brytning
med Staaff har väl varit flera, men den
primära anges troligen i en artikel i tidningen
Budkaflen den 8/1 1886, »August
Strindberg och hans s. k. vänner». Strindberg
hade i början av år 1885 i Budkaflen
publicerat sin hätska skildring av
omständigheterna kring Giftas-processen,
Kvarstadsresan. Hans arvode, 700 kr., hade av Staaff
utkvitterats på redaktionen — men denne
hade sänt Strindberg endast omkring
hälften av beloppet. Den alltid
skandalintres-serade Budkaflen — som inom parentes,
sagt är synnerligen strindbergsvänlig under
de tider då Georg Lundström, Jörgen, sitter
i redaktionen — insinuerar nu att Staaff
har stoppat en del av pengarna i egen ficka
och finner hans hållning symptomatisk för
Strindbergs s. k. vänner. — I själva verket
har väl Strindberg varit skyldig Staaff
pengar, som denne dragit av på
författar-arvodet. I ett brev till Bonnier i april 1885
skriver Strindberg: »Händelsen med Staaff
belyser fullständigt mitt Platoniska
förhållande till Unga Sverge, som jag nu för Er
kan afslöja efter det sällskapet
’desavouerat’ mig. Jag var ej skyldig Staaff ett enda
öre!» Kanske kan det inte bevisas, vem som
hade rätt i denna ekonomiska tvist, men
kännedomen om Strindbergs vanliga sinne
för ekonomi talar otvivelaktigt till Staaffs
förmån.

En annan orsak till brytningen må
nämnas, då den är typisk för Strindbergs sätt
att reagera vid denna tid, för hans
redan-till förföljelsemani tenderande
misstänksamhet. Efter att en tid ha medarbetat i
Tiden, övergick Staaff 1885 till det
konservativa Stockholms Dagblad. Strindberg
vädrade genast förräderi och konsulterade
Branting i januari 1886. »Thyselius skref
mig för många månader sedan, att Staaff
blifvit högerman. Strax förut hade jag skrif-

14

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free