- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
20

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Sinnlighet, saklighet och symbolik hos Strindberg. Randanmärkningar till I Havsbandet. Av Walter Dickson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Walter D i c k s o n

tuell formel som kastats i ansiktet på
sentimentaliteten, så öppnar den sig nu i stället,
sluter finkänsligheten inom sig och besegrar
den genom sin analys. Borg har mognat
och vågar erkänna sina fina nerver. Röda
Rummets Borg har Strindberg skapat av
en sida i sitt väsen: den karska och
upprätta. I Havsbandets Borg äger både
sakligheten och det skälvande nervsystemet.
Kraften är inte längre ett knytnävsslag i
bordet och ett fränt slagord — den är
intellektuell smidighet och nervös spänst.

Det är en syntes som blott en sekund
kan hålla samman; hela verket har också
något av denna nervösa kraftsamling som
i nästa ögonblick upplöser sig i kollaps och
fullständig förslappning. Strindberg låter
sig genomströmmas av en högspänning som
han inte tål vid under en längre tid. Man
oroas för nästa steg i utvecklingen när man
följer intendenten till slutpunkten för hans
färd.

Vad som här i synnerhet intresserar oss
är Strindbergs umgänge med sina
förnimmelser och stämningar. Hans fina nerver
låter honom här fånga naturintrycken i alla
deras skiftningar. Han ställer sig hudlöst
sensuellt mottaglig för allt som strömmar
mot honom; intrycken av ljus, ljud och
doft går rätt in i honom, han absorberar
verkligheten på ett säreget vis. Det är som
såge vi honom öppna den dörr till sitt inre
som han ständigt varit så angelägen att slå
igen med en smäll. Därinne bryter sig
dagrarna i rik nyansering, där uppfångas ljuden
med en sällspord lyhördhet, och
raffinemanget slår emot en som vällukten i en
budoar. Men i detta rum träder Strindberg
in med mikroskopet och det vetenskapliga
annotationsblocket; han inregistrerar,
analyserar och antecknar — han söker bli
herre över hela sitt jag genom sin
skarpblick, och han entusiasmeras i sitt
intellektuella arbete. Det är resultatet av detta
arbete han lägger in i denna bok.

Men ser vi bort ifrån den Strindberg som
med luppen under ögat klarlägger för sig
vad han förnimmer, låtsas vi som om denne
analytiker ej fanns i det rum han öppnat
för oss, så möter vi ett sinne över vars
finkänslighet vi måste förvånas.

I andra kapitlets inledning lyssnar sig
intendenten till ljusrymden där han ligger
i sin säng medan morgonen stiger över
havet därute. »Han hörde tystnaden, t}7
vinden hade lagt sig helt och hållet, och endast
dyningens bultande mot den
sammanpressade luften i strändernas håligheter
återkom en gång var halv minut.» Efter första
kapitlets våldsamma skildring av
havsfärden i ovädret kommer denna lyssnande
tystnad som en lugn rymd över havet som
nu tar igen sig i långa dyningar mot land.
Överallt kommer denna lyhördhet tillbaka,
och den paras med en sinnenas skärpa i
övrigt som ger honom möjlighet att komma
verklighetens finaste nyanser inpå livet.
Det blir något av en hallucinatorisk
intensitet i intendentens umgänge med
yttervärlden. Partiet där han seglar fram i
dimma ger oss under den vetenskapliga
framställningens form en inblick i den
facetterade verklighetsförnimmelsen. Låt
oss citera ett stycke: »Han hissade därför
på och befann sig snart inne i dimman. Här,
där ögat befriades från alla intryck av färg
och form, kände han först behaget av
isoleringen från den brokiga yttervärlden.
Han hade likasom sin egen atmosfär
omkring sig, svävande fram ensam som på en
annan himlakropp i ett medium, som ej
var luft utan vattenångor, behagligare och
mera läskande att inandas än den torkande
luften med dess onödiga sjuttionio procent
kväve, vilka blivit kvar utan synligt
ändamål, då jordmaterien ordnade sig ur
gasernas kaos. Det var icke någon mörk,
rök-färgad dimma utan en ljus, liksom nykokat
silver, genom vilket solljuset siktades. Varm
som vadd lade den sig helande omkring hans
trötta jag, skyddade för stötar och tryck.

20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1949/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free