- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
21

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Sinnlighet, saklighet och symbolik hos Strindberg. Randanmärkningar till I Havsbandet. Av Walter Dickson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sinnlighet, saklighet och symbolik hos Strindberg

Han njöt en stund av denna sinnenas vakna
vila utan ljud, utan färg, utan lukt, och
han kände, huru hans pinade huvud
svalkades av denna trygghet att icke bli berört
av andras.»

Det poetiska i denna stämning har
översatts i vetenskapliga formler, men
finkänsligheten lever under denna yta och liksom
pockar på ett annat uttryck, ett poetiskt.
Här förnimmer vi det anspända i den syntes
Strindberg prövar, och han kan inte heller
helt skjuta poesien åt sidan. Så är också
detta verk fyllt av glimtar som antyder
något helt annat än vetenskaplighet även
om det inpressats i dennas formler.
Strindberg har givit sig in bland sina finaste
känslor och stämningar, och där lyckas han
ej bemästra alla sina impulser. Scenen med
gäddan som står och drömmer i
vattenbrynet är ett av de många exempel som belyser
detta förhållande: »Och så havets örn,
Östersjöfiskarnes konung, den smäckert
byggda kuttertacklade gäddan, som älskar
solen och, som den starkaste, icke behöver
sky de ljusa färgerna, som står med näsan
i vattenytan och sover med solen i ögonen,
drömmande om blomsterängarne och
björk-hagarne därovan, dit han aldrig kan komma,
om den tunna blå kupan, som välver sig
över hans våta värld, där han skulle kvävas
och där fåglarne dock simma så lätt med

sina håriga bröstfenor.»–-Strindberg

vill här vrida in ett säreget perspektiv, vill
se på världen med fiskögon, vill ge sig nya
sinnen för att förnimma en ännu okänd
nyans av verkligheten — men denna
intensiva verklighetsinlevelse blir till saga och
poesi. Gång på gång återkommer denna
glimt av saga i framställningen; konstnären
tar överhand över vetenskaparen och för
hans formler ut över det faktiska
relaterandet mot genialisk sinnrikhet och färgstark
fantasi. Tillsammans med den
finfacettera-de sinnligheten bildar denna fantasi ett
skikt för sig under det nät som Strindbergs
analytiska tanke lägger ut över det hela

för att famna det i sin intellektuella syntes.
Genom dessa tankens maskor som knyts
hop i djärva slag lyser finkänsligheten och
fantasien fram som ett levande rörligt väsen
vilket ej låter sig bindas.

Just det uppfattningssätt som låter det
ena sinnesintrycket flyta över i det andra
är det typiska för denne hyperkänslige
intendent. Men det är dock icke främst en
arrangerad verklighet han reagerar inför.
Till skillnad från Des Esseintes som lever
helt i en artificiellt exotisk miljö är det
verklig svensk utskärgårdsnatur som
intendenten rör sig i. Strindbergs intima
förtrogenhet med denna miljö lever och rör
sig i anammandet av verkligheten. Men
upplevelsen är icke den av en helhet, utan
varje del uppfångas med alla sina speciella
nyanser, och det är i detta uppfattningssätt
det säregna ligger. Intendentens nerver
ligger blottade och skälver för varje intrj’ck;
den minsta skiftning ger ett våldsamt
utslag. De olika sinnena står i rapport med
varandra — man befinner sig på gränsen
till det stadium där nerverna blandar
samman sinnesintrycken, förstorar dem och
skapar en ny verklighet. Men det
intellektuella greppet håller ännu allt upplyftat i
tankens kalla luft. Strindberg lyckas hålla
sin personlighet samlad detta ögonblick —
han reser sig darrande på klippspetsen, och
vi ser hans kontur mot den klara rymden —
men vi bävar för hans nästa steg.

Strindberg störtade i de avgrunder där
sinnet omtöcknas och förnuftet släcks.

Men han bröt icke sönder och samman.
Åter vaknar spänstigheten, och det
kraft-mättade ordet går åter över hans läppar.
Vi bevittnar under hans senare skede ett
ryck, en karsk upprätthet som liknar en
efterdyning från ungdomens stormar. Han
kom på benen, och hans tunga blir rapp
igen. Men allt detta är som svaga återljud
gentemot det nya han låter välla fram ur
sitt inre. Lyrismen och religiositeten är

21

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free