- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
28

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Strindbergs krans på Weiningers grav. Av Walter A. Berendsohn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Walter A. B er en d s o hn

tillförsikt om ett fortsatt liv i de renaste sfärer. —
Som alltid i sådana fall ha de vanvettigaste
upp-diktningar och legender framkommit och blivit
spridda, och till och med hans levnadstecknare
har i de efterlämnade skrifterna »t)ber die letzten
Dinge» kommit med mångahanda nonsens och
mycket som är oriktigt. Han var genom ett
testamente berättigad till biografien, men fyllde illa
sitt uppdrag, icke i ond avsikt utan genom
missförstånd och bristande kännedom, för övrigt
förlåtligt hos en mycket ung, oerfaren och föga
betydande människa på 21 år.

Otto Weininger själv var ju vid sin död
endast tjugutre och ett halvt år.

Ännu 1907 i den första Blå Boken
nämner Strindberg författaren till »Geschlecht
und Charakter» i ett avsnitt där han
försvarar sig mot förebråelsen för kvinnohat.

Det finns ju saker som man icke säger i
vardagslag, och man säger icke sin kvinna vad hennes
kön är gjort av; men man har rätt att skriva det
ibland. Schopenhauer har skrivit det bäst,
Nietzsche icke dåligt, Joséphin Péladan är mästaren;
Thackeray skrev Men’s Wives, men den boken
är förtigen. Balzac har avslöjat Caroline i
Physio-logie du mariage, och Petites misères de la vie
conjugale; Otto Weininger upptäckte sveket vid
20 års ålder men väntade icke ut hämnden utan
gick sin väg. Att barnet är en liten brottslingtyp
som icke kan styra sig, det har jag sagt, men jag
älskar barn ändå. Att kvinnan är vad hon är,
har jag också sagt, men jag har alltid älskat någon
kvinna och med henne haft barn. Den som kallar
mig kvinnohatare, är således ett dumhuvud, en
lögnare eller en stackare! eller allt på en gång.

Man skall just av detta stycke kunna
utläsa hurusom den korta, tragiskt avbrutna
beröringen med Otto Weininger infogade
sig som en episod i Strindbergs rika andliga
liv. Men under många månaders tid grep
honom denna tidigt färdigutvecklade
människas öde mycket starkt, med honom var
han förenad i sysslandet med kvinnans
problem, självmordstanken, omvändelsen till
religionen och samvetsproblemet, vördnaden
för Beethoven. Strindbergs förhållande till
den unge Weininger är ett bevis bland många
förhandenvarande på att Strindberg inte
är någon Byggmästar Solness som fruktar
den anstormande ungdomen och därför
avvärjer och undertrycker den så långt
han förmår, utan han kommer den tvärtom
till mötes med god vilja, förståelse och
kärlek, hjälper den och försvarar den så snart
tillfälle därtill bjudes.

Skulle det inte finnas ett verk i vilket
det ljuder en återklang av denna
upplevelse? Måhända har den bidragit en smula
till den av brinnande längtan framdrivna
skildringen av ett liv i absolut renhet som
finns i »Armageddon» (1907), där näringen
absorberas i kroppen utan avsöndringar,
där det inte finns något könsliv och där
människorna kunna läsa varandras tankar
utan ord. Men det är endast en
förmodan!

28

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free