- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
31

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det normalbegåvade geniet eller Pyramiden som Ivar Lo byggde. Av Lars-Göran Eriksson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det norm al begåvade geniet

slutligen i ett anfall av verksamhetslust
sina föräldrars mödosamt förvärvade
spar-slantar och gör en stockholmsresa
tillsammans med Mikael. Storstaden stöter dem
tillbaka. Ture är nu förlorad, han blir
närmast halvidiot och degraderas till
lagårdspojke på godset. Det är en tragisk och
sedelärande historia. Vi skulle knappast ha
intresserat oss för honom, om han inte vore
en föregångare till Kristian Dahl i »Geniet».
Den förut omtalade stöldhistorien går här
lustigt — eller tråkigt — nog igen i fallet
Kristian, vilken demonstrerar sin
fortgående forsumpning genom att stjäla pengar
av sin värdinna. De bägge genierna
beskriver alltså delvis exakt samma bana på
förfallets väg. Det vore intressant att veta,
varför det är så stora överensstämmelser i
konstruktionen på denna rent yttre punkt
i de bägge romanerna.

Den första statarromanen, som
Lo-Johansson enligt egen uppgift skrev vid sjutton
eller arton års ålder, och dess av hans
upplysningar att döma hårdspända personteckning
har lämnat spår efter sig i utformningen av
de partier i »Godnatt, jord», som handlar om
Ture. Det sönderfallande och sönderfallna
geniet skulle i sin tur komma att gå igen i
Kristian Dahl, »Geniets» huvudperson. Det
är slutpunkten i kedjan, det är också
kulminationen av Ivar Lo-Johanssons
hårdspända pubertetsskildringar. Här finns
ingen Mikael som omedelbar kontrast. Den
envisa koncentrationen på Kristian är nästan

skrämmande , och den är avsedd att vara det.

*



Mycket har redan skrivits om »Geniet»,
mycket av författaren själv och mycket av
andra. Man har därvid på bägge sidor
huvudsakligen uppehållit sig vid den
sexualteori, som framläggs i romanen och som
ska illustreras av dess centralfigur, Kristian
Dahl. För Ivar Lo-Johansson har det gällt
att ytterligare bygga ut och motivera sin
teori, för kritiken har uppgiften varit att

ta ställning till resonemanget, så långt
detta nu är möjligt. Man har känt sig på
osäker mark, beroende dels på att
problemet innan amerikanen Kinsey publicerade
sina forskningar varit föga
uppmärksammat av vetenskapen, dels på att det hela
är brännbart eller åtminstone av
Lo-Johansson gjorts brännbart.

Däremot har själva romanen kanske inte
varit föremål för så stor uppmärksamhet:
det går som bekant bra att diskutera i alla
fall... Och strängt taget vill nog även
författaren ha huvudintresset riktat just på
tesen. Nu är ju Ivar Lo-Johansson en
alldeles ypperlig berättare men rätt
traditionell vad det tekniska och
kompositions-mässiga beträffar. Hans psykologi rör sig
mycket på ytan, det är inte i
överensstämmelse med hans intentioner att ägna
nyanserna i personteckningen alltför stort
utrymme. Man ska hos honom förgäves leta
efter inre monologer och andra, ibland
retsamt utspekulerade konstgrepp hos de stora
impulsgivarna inom modern prosa. Hans
teknik har utarbetats med tanke på att
skildra grupper, inte individer. Detta kan
ibland synas vara en brist, när författaren
som här inriktar sig på en enda människa,
individen Kristian Dahl. De bästa partierna
i romanen, om man bortser från
statarav-snitten, är nog också skildringen av den
egendomliga klanmentaliteten hos
pojk-och flickgrupperna i skolan.

När man läser »Geniet», slår det en
kanske att Kristian ingenstans ådagalägger
genialitet. En kritiker talade sålunda om
att författaren laborerar med ett rätt
mångtydigt genibegrepp. I själva verket
ger Lo-Johansson ett för stort innehåll åt
begreppet i fråga, ungefär på samma sätt
som när statarna i »Godnatt, jord» av någon
anledning betecknar Ture som ett geni.
Det kan alltså förklaras i första hand som
ett atavistiskt miljödrag och är i varje fall
lite nonchalant. — Det går mycket väl för
sig att läsa »Geniet» som en framställning

31

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free