- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
36

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jakob Lorenz Studach - biskop och tysk romantiker i Norden. Av Robert Braun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Robert Br ann

stöd i hennes slottskaplan Jakob Lorenz
Studachs person. Han skulle följa med till
Sverige som »biktfader och aumonier».

Medan man på den festliga junidagen
1823, till vilken Tegnér hade skrivit en
hyllningsdikt, tilljublade prinsessan
Josephine vid hennes intåg i Stockholm,
glömde man fullständigt bort den man som
stod i skuggan bakom den unga furstinnan.
Men då festruset hade lagt sig, riktades
blickarna så mycket stadigare just på denne
okände man. Redan ordet »biktfader» kom
en att lystra till. Historien uppvisade ju
tillräckligt många exempel på ytterst
farliga personer av detta slag, inte minst vid
det svenska kungahovet. Vem var han
alltså och hur kom han hit?

Jakob Lorenz Studach stammade från
Schweiz. Han var född i Altstätten, en by
i kantonen St. Gallen, den 25 januari 1796.
3 adertonårsåldern drogs han till Wien,
•där han skulle studera medicin. Men här
träffade han redemtoristernas store
predikant Clemens Maria Hofbauer, den senare
heligförklarade, och denna bekantskap
förändrade helt den unge
naturvetenskapsmannen. Han beslöt bli katolsk präst, och
på Hofbauers råd begav han sig till
seminariet i Landshut, vars ledare, professor
Michael Sailer, senare blev berömd som
biskop av Regensburg och som Clemens,
Brentanos och Beethovens vän.

Rådet visade sig vara gott. Det frisynta,
livsbejakande, i all katolsk bundenhet dock
självständiga i Sailers tänkande, som var
inställt på att dana ett mot tidens krav
svarande prästerskap, drog Studach till
honom. Å andra sidan hjälpte Sailer honom.
Han rekommenderade honom hos greve
Leopold Friedrich Stolberg. Goethes
ungdomsvän, som informator för hans söner.
Då denna anställning efter ett år upphörde
och Studach återvände till Landshut,
gjorde Sailer ett nytt försök med
furstehuset Leuchtenberg i München; Studach
skulle där anträda ställningen som slotts-

kaplan. Denna motsvarade mera Studachs
önskningar. Och så öppnades de vidare
vägar som skulle föra schweizaren till höga
Norden.

Hur främmande än Studach i början
kände sig i ensamheten i Stockholm, förde
honom dock hans intresse för litteratur och
historia snabbt i förbindelse med det nya
fosterlandet. Knappt hade han lärt sig
språket, som han älskade, förrän han
började översätta svensk folklyrik. Den första
bok han gav ut i Stockholm, Schwedische
Volksharfe, bär årtalet 1826 och måste
sålunda ha förelegat i manuskript två år
efter hans ankomst. Han skriver i förordet:

Då jag ännu bodde i de rhätiska alpdalarna,
blickade jag redan med kärlek mot sagornas och
midnattssolens land, där norrskenet strålar och
där solen dröjer längst om sommaren, till det
land dit min egen saga visade mig —• därifrån
mina förfäder kommit till Alperna. Med stark
nyfikenhet beträdde jag för några år sedan den
skandinaviska jorden för att med egna öron få
höra dess språk och jämföra det med
alpdialekterna. Hur överraskad blev jag inte i Sverige!
Språket klingade så bekant i mitt öra, att jag
trodde mig förflyttad till ett alppass; och jag
kunde till en början inte klargöra för mig varför
mitt sinne inte förstod det som lät så bekant för
mitt öra. . .

På romantiskt språk uttalar Studach här
en erfarenhet som senare ofta gjorts: att
den sydtyska egenarten visar större
frändskap med den skandinaviska än den
geografiskt mera närliggande nordtyska.

Studach gick vidare på språkets väg. Tre
år senare följde översättningen av Sämunds
Edda från isländskan. Så småningom
utsträckte han sitt studium av de nordiska
språken till runorna, slutligen till talen,
bokstäverna och mysticismen. Han följde
där romantikens teosofiska anda, som
företräddes av Schelling, Franz von Baader
och Ernst von Lasaulx. Och så äga vi av
denne katolske präst högst märkliga
spekulationer som gränsa till den ockulta
världen, böcker som väl idag fallit i glömska

36

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free