Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jakob Lorenz Studach - biskop och tysk romantiker i Norden. Av Robert Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Robert Braun
stått vid översättningen till tyska av hans
»Svenska folkets historia», vilken hittills
besörjts av doktor Sven Peter Leffler —
första bandet hade utkommit 1832 hos
Perthes i Hamburg. Geijer frågar nu
Studach om han ville övertaga fortsättningen
av Lefflers arbete och skriver: »Detta skulle
uppfylla alla mina önskningar.» Perthes
skulle betala en louisdor per ark, alltså
över 30 kronor för sexton sidor, vilket inte
är ett ringa honorar.
Geijers brev ger en intressant upplysning
om hur Studach ställde sig till förslaget.
Baksidan, som var avsedd för adressen och
också bär Studachs namn, är nämligen fylld
av ett hastigt utkast till svar, vars första
rad lyder: »Med största nöje står jag till
förfogande.»
Trots detta tyckas de båda andra banden
av »Svenska folkets historia», som utkommo
hos Perthes 1834 och 1836, motsäga denna
Studachs beredvillighet, då Lefflers namn
alltjämt figurerar som översättarens. Även
nämner honom Svenskt Biografiskt
Lexikon som verkets översättare.
Men det finns ett manuskript av Studach
som förut inte varit känt och som till
överskrift har: »Drittes Kapitel. Gustav Vasa.»
Jämför man denna handskrift med sidan
273 i det andra hos Perthes tryckta bandet,
märker man genast att det är fråga om en
likalydande text och att Studach alltså
verkligen efterkommit Geijers anmaning att
fortsätta vid andra bandet. Studach
arbetade alltså anonymt för Geijer.
Det vänskapliga förhållande som rådde
mellan Atterbom och Studach kommer
fram i ett på tyska skrivet brev av skalden
den 27 februari 1846, vilket likaledes
hittills varit okänt. Atterbom hade på
Studachs uppmaning anmodats av en tysk dam
att lämna ett dittills otryckt svenskt bidrag
till ett »Album», varav intäkten skulle
tillfalla. ett katolskt kyrkobygge i Leipzig.
Bernhard von Beskow spelade förmedlarens
roll. Atterbom föreslår nu att härför an-
vända ett »brottstycke» ur hans
sonettkrans, som han diktat på tyska till Jungfru
Marias ära. Han skrev till Studach bl. a.:
Jag skrev det i München — och på tyska —
på julafton, på natten och den tidiga
julmorgonen 1817. Jag var djärv nog att läsa upp det,
inte bara för filosofen Schelling, utan till och med
för den ytterst antikatolske filosofen Jacobi.
Till min icke ringa glädje vann det bådas
gillande, och det i den grad att de båda anhöllo
om en avskrift, som de också fingo. Efter min
återkomst till Italien i december 1818 tillbragte
jag julen i Wien, i Rückerts sällskap, delande
bostad med honom. Där tog jag åter fram mina
tyska sonetter »Maria, die Mutter Gottes» och
gjorde en trognast möjlig svensk efterbildning,
som jag emellertid ännu inte offentliggjort. . .
Vilket »brottstycke» Atterbom sänt till
Studach veta vi inte, då ingen antydan
härom finns i brevet, och heller inte om
det trycktes i Leipzigalbumet. Men
intressant är det litteraturhistoriska fyndet.
Vi få veta att den svenske skalden måste
dikta på tyska då han julen 1817 påbörjade
dessa sonetter till Jungfru Marias ära, som
finnas i hans samlade arbeten. Det hände i
München, medelpunkten för den medeltida
Mariakulten och den nya romantiken, och
kanske inte utan inflytande från Schellings
andra unga hustru Pauline Gotter. Ty
Atterbom skrev om den något försenade
julfesten hos Schellings:
Jag skall aldrig glömma hur poetiskt det tedde
sig då dörren till hennes rum slutligen öppnades
av Schellings fru, sedan barn och gäster hade
väntat en stund i det yttre rummet för att ge
henne tid att ordna allt i vederbörlig symmetri.
Tillfälligtvis stod hon mitt i rummet med ryggen
vänd mot den klart strålande julgranen, som
sträckte sina ljusbehängda grenar likt en
madonnagloria över hennes huvud. När hon så, omgiven
av denna glans, gjorde en vänlig bugning mot oss,
jublade barnen av glädje, och den äldste gossen
som har långt guldgult hår och ser ut som en
liten Hermann ropade högt: Vackra mamma!
Blanka ljus!, en reflexion som vi alla ovillkorligen
gjorde.
Ännu en tredje stor diktare i Norden
brevväxlar med Studach: Wergeland under
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
