- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
55

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En gång en höst. Av M. Gorkij. Från ryskan av Greta Hjelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En gång en höst

Av M. Gorkij
Från ryskan av Greta Hjelm

N gång en höst befann jag mig i
en mycket obehaglig situation. Jag hade
nyss kommit till en stad där jag inte kände
en levande själ. Hamnat där utan ett öre
på fickan och utan husrum.

Under de första dagarna sålde jag allt
det av min kostym, som jag rimligtvis kunde
vara utan och därefter begav jag mig
utanför staden till en plats som kallades »Ust».
Där låg ångbåtsbryggan och där rådde
under säsongen ett intensivt hårt och
arbetsamt liv. Men nu var det tomt och tyst
där. Vi hade nämligen redan kommit in i
oktobers sista dagar.

Med ett smackande läte kiev mina fötter
i den våta sanden och jag stirrade envist i
backen, uppfylld av en brinnande önskan
att upptäcka resterna av något slags
ätbart. Mol allena strövade jag omkring mitt
bland tomma byggnader och salustånd och
tänkte på hur underbart det är att vara
mätt.

I kulturens nuvarande tillstånd stillas
själens hunger fortare än kroppens. Man
strövar omkring på gatorna och omges av
byggnader, alls inte illa till det yttre och
— det kan man lugnt säga utan att göra
sig skyldig till något misstag — heller inte
alls illa inrättade inuti. Detta kan
naturligtvis väcka trösterika tankar om
arkitektur, hygien och om mycket annat
invecklat och högt. Man möter folk. De är
varmt och för årstiden lämpligt klädda —
går alltid åt sidan. Vill finkänsligt nog inte
lägga märke till det sorgliga faktum att
man existerar. Ja, Herre Gud! Själen hos
en hungrig stackare mättas alltid fortare

än kroppen. Ett förhållande, varur en
mycket skarpsinnig slutsats kan dras till
förmån för de mätta! . . .

Kvällen kom. Det regnade och från norr
blåste en häftig vind. Visslande for den
fram bland de tomma salustånden och de
små skruttiga butikerna och slog i bräderna
framför krogens fönster. Flodens vågor
skummade under dess piskande slag. Med
buller och bång störtade de upp på
strandens sand, sopade med svepande kast sina
vita ryggar högt upp och rusade sedan bort
den ena efter den andra i ett avlägset
skummande fjärran. Med våldsam kraft
kastade de sig över varandra. Det verkade
som om floden kände att vintern nalkades.
Med förskräckelse försökte vattenmassorna
ila bort någonstans undan de isens fjättrar,
som de redan denna natt skulle kunna
fängslas i av den nordliga vinden. Himlen
var tung och mörk. Utan att förtröttas
silade ideligen för ögat knappt skönjbara
regndroppar ner, och bredvid mig i naturen
underströks denna bedrövade sorgesång av
två stympade och vanställda pilar. En
kullstjälpt båt, som låg vid pilarnas fot
med botten upp, förstärkte intrycket än
mera.

Både den stjälpta båten med den trasiga
botten och de av den kalla vinden
utplundrade träden är eländiga och gamla.
Allt runtomkring är förstört, ofruktbart
och dött och himlen fäller sina outtröttliga
tårar. Tomt och mörkt är det överallt.
Allt syns på väg att dö. Snart finns bara
jag kvar i livet och även på mig väntar en
isande kall död.

103

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free