- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
58

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En gång en höst. Av M. Gorkij. Från ryskan av Greta Hjelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

M. Gorkij

sig. I orden fanns alltför mycket likgiltighet
för att där skulle kunna rymmas någon
klagan. Hon var helt enkelt en människa,
som tänkt så gott hon förstått. Tänkt och
kommit till den välbekanta slutsats, vilken
hon uttryckt högt och mot vilken jag
ingenting kunde invända utan att tala mot min
egen åsikt. Därför teg jag. Men hon
fortsatte att sitta orörlig. Precis som om hon
inte märkte att jag fanns.

»Kanske det vore bäst att göra slut på
det», började Natascha igen. Men den här
gången talade hon lågt och eftertänksamt.
Och än en gång förnams icke ett uns av
klagan i hennes ord. Hon var tydligen en
människa, som reflekterade över livet,
skärskådade sig själv och lugnt drog den
slutsatsen, att för att frälsa sig själv från
livets hån kunde hon i sitt läge inte göra
något annat än att just »göra slut på det».

En outsäglig kväljande känsla kom över
mig och jag blev nästan sjuk av denna
objektiva logik. Jag kände, att om jag
fortsatte att tiga, så skulle jag troligen börja
gråta. Men detta skulle vara förnedrande
inför en kvinna, i all synnerhet som hon
inte grät. Jag beslöt därför att säga något.

»Vem är det som har klått dig,
egentligen?», frågade jag, eftersom jag inte kunde
komma på något intelligentare.

»Ja, det är ju Paschka som vanligt»,
svarade hon likgiltigt och dystert.

»Vem är det?»

»Min grabb —■ en bagare.»

»Slår han dig ofta?»

»Ja, så snart han är full och det är
minsann ofta nog!»

Och plötsligt flyttade hon sig närmare
mig och började berätta om sig själv, om
Paschka och om förhållandet dem emellan.
Hon var en »lätt» flicka, som . . . och han
en bagare, som hade röda mustascher och
som kunde spela utmärkt bra på
handklaver. Han hade kommit till henne i
»huset» och hon tyckte mycket om honom,
eftersom han var glad och rent klädd.

Kapuschong för 15 rubel och stövlar med
knarr. Därav kom det sig, att hon
förälskade sig i honom och han började
»beskydda» henne. Men i och med att han
började »beskydda» henne, så började han
också ta ifrån henne de pengar, som andra
gäster gav henne till konfekt och dessa
pengar söp han upp och henne slog han
sedan. Men det var inte det värsta utan
han började också hångla med andra jäntor
mitt för ögonen på henne.

»Tycker du inte att allt detta är sårande
för mig kanske? Jag är inte sämre än alla
andra. Det betyder att han bara driver med
mig, den skurken! För tre dar sen bad jag
gubben att få gå ut och gå och så gick jag
till honom. Där satt Djunka full. Och han
var dragen han också. Jag sa: ’Din skurk!
Din genuina skurk! Bedragare och tjuv det
är vad du är!’ Han började slå mig var han
kom åt. Både på armar och ben och slet
mig i håret — överallt slog han mig. Men
detta var ju ingenting! Sen slet han sönder
allting, som du förresten kan se själv. Hur
ska jag kunna visa mig för gubben?
Allting slet han sönder. Klänningen och koftan
som nästan var alldeles ny. Fem rubel har
de gett för den. Och halsduken slet han
från huvudet. Ja, Herre Gud! Vad ska det
nu bli av mig», ropade hon plötsligt till
med bekymrad, bruten stämma.

Och vinden ven. Allt kraftigare och
kallare blev den.

Än en gång började jag hacka tänder.
Och hon också kröp ihop av köld och
flyttade sig ännu en liten smula närmare mig, så
att jag tvärs igenom mörkret såg hennes
ögon glänsa.

»Så gemena ni är, ni karlar. Jag skulle
kunna trampa sönder er varenda en, stympa
er. Om nån av er låg och dog, skulle jag
kunna spotta honom i synen utan att tycka
det minsta synd om honom. Djävla
bond-knölar! Ni bönar och tigger, viftar på
rumpan som en stackars hund och så ger
den dumma kvinnan med sig och då är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1949/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free