- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
59

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En gång en höst. Av M. Gorkij. Från ryskan av Greta Hjelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En gång en höst

saken klar. Genast sätter ni foten på henne.
Skabbiga odjur!»

Hon satt och skällde på alla möjliga sätt,
men det var liksom ingen riktig kraft i
hennes ovettigheter. Varken någon ilska
eller något hat till de »skabbiga odjuren»
kunde jag uppfatta i dem. För övrigt
motsvarade inte hennes ton innehållet i
hennes ord och rösten var sorgsen och
entonig.

Men allt detta verkade dock starkare på
mig än de mest vältaliga och övertygat
pessimistiska böcker och tal, som jag hört
eller läst tämligen mycket både förut och
senare, ja, intill denna dag. Synbarligen
därför att en levandes dödskamp alltid är
oändligt mera estetisk och ger starkare
intryck än den mest noggranna, konstnärliga
dödsskildring i en bok.

Jag mådde illa. Troligen dock mer av
köld än av min rumsgrannes tal. Jag
stönade tyst och hackade tänder.

Men nästan i samma ögonblick kände jag
två små kalla händer. Den ena strök utefter
min hals. Den andra lades tvärs över mitt
ansikte. Och samtidigt kom en darrande,
lågmält och smeksam fråga:

»Hur är det med dig?»

Jag trodde nästan, att det var någon
annan som frågade mig detta och inte
Natascha, som bara suttit och talat om att
alla karlar var skurkar och önskat dem i
fördärvet varenda en. Men hon började nu
tala nervöst och uppjagat.

»Hur känner du dig? Kall? Fryser du?
Så lustig du är, sitter bara och tiger . . .
precis som en uggla. Du skulle för länge
sen ha sagt mig, att det var kallt. Men du
teg. Lägg dig på marken och sträck ut
benen, så ska jag lägga mig! Så här! Nå, ta
om mig nu . . . hårdare! Sådärja! Nu
kommer det snart att bli varmt ska du se, och
sen när det är varmt ska vi ligga med
ryggarna mot varandra. På något sätt ska
vi nog få den här natten att gå litet fortare
ska du få se. Har du börjat supa? Har du

blivit bortkörd från jobbet? Det ordnar sig
nog ska du se!»

Hon tröstade mig. Hon gav mig mod.

Må jag bli trefaldigt förbannad! Hur
ironisk var inte denna situation för mig.
Tänk bara efter. På denna tid var jag
allvarligt bekymrad för mänsklighetens öde,
drömde om landets socialisering och
politiska omvälvningar, läste alla möjliga
djävu-lusiskt konstiga böcker, vilkas tankedjup
säkert icke ens författarna själva kunde
tränga igenom. — Jag försökte på den
tiden på allehanda sätt dana en »stor aktiv
kraft» inom mig själv. Och just mig värmde
en prostituerad med sin kropp — en
olycklig, slagen, utjagad varelse, som inte hade
någonstans i livet att ta vägen och inget
som helst värde. Själv hade jag inte kommit
på idén att hjälpa henne. Och skulle den
idén ha runnit upp i min hjärna, så skulle
jag faktiskt knappast ha förstått, hur jag
skulle ha burit mig åt.

Jag trodde dock nästan att alltsammans
var en dröm under en djup sömn. Mycket
djup! Men tyvärr kunde jag inte fortsätta
att tro det, ty kalla regndroppar silade ner
över mig, kvinnans bröst pressade sig hårt
mot mitt och i mitt ansikte kände jag
hennes heta andedräkt, svagt
vodkadoftan-de, men det var ju bara uppiggande.
Blåsten tjöt stönande omkring oss. Regnet
studsade mot båten. Vågsvallet hördes
ideligen och vi båda tryckte oss hårt mot
varandra och darrade likväl av köld. Allt
detta var fullt realistiskt och jag är
övertygad om att ingen människa nånsin har
haft en sådan gräslig och ohygglig dröm
som denna verklighet var.

Men Natascha fortsatte att prata.
Pratade så där smeksamt och fullt av ömt
intresse som bara kvinnor kan. Under
intrycket av hennes naiva och smeksamma
prat, började en eld sakta tändas inom mig
och något smälte i mitt hjärta.

Tårarna började störta ur mina ögon
och sköljde bort mycket ont från mitt

59

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free