Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Gustaf II Adolf i det samtida jesuitdramat. Av Folke Dahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Dahl
Om någon skulle tro att detta är en
berättelse, uppdiktad efter den svenske
kungens stora seger över Tilly,1 äro vi beredda
att uppvisa det brev, som kommit till
England för mer än en månad sedan och
vilket skrivits av en trovärdig person.»
Genom den inträffade fataliteten
behövde den engelske redaktören ej göra
några tillägg i texten, utan han nöjde sig
med den redaktionella notisen i slutet för
att bemöta eventuell kommande kritik.
Hans åtgärd var säkerligen välmotiverad
ty katolikerna i London, som saknade ett
språkrör, bedrevo en sorts — för att
använda ett modernt uttryck —•
viskningskampanj på Börsen och i och vid S:t Pauls
katedral, alltså de platser dit nyheter
inströmmade, och där de debatterades
innan de spriddes vidare.
För att få ett påtagligt bevis för hur
välmotiverad redaktörens notis var måste vi
vänta ända till 1913. Det året utkom
nämligen jesuithistorikern Bernhard Duhr’s
monumentala arbete Geschichte der Jesuiten
in den Ländern deutscher Zunge i vilket han
kortfattat skildrar Hildesheim-episoden
(II: i, s. 667), men under motivering att
ingen samtida källuppgift omnämner
händelsen, avfärdar han den enkelt och
smärtfritt som endast »eine Erfindung».
Uppgiften om den misslyckade jesuitpjäsen hade
Duhr dock hämtat ur Matthias Lungwitz’s
Dreyfacher Schwedischer Lor Beer Krantz und
Triumphirende Sieges Krohne von des
Durch-läuchtigsten, Grossmächtigsten Fursten und
Herrn, Herrn Gustavi-Adolphi, en i det
närmaste 2 ooo-sidig hyllningsskrift till Gustaf
II Adolfs minne, där den återfinnes i tredje
delens första bok, som utkom i Leipzig år
1633. Duhr’s uppgift måste nog nu anses
som »eine Erfindung» och den anonyme
brevskrivarens och Lungwitz’s i alla
väsentliga delar mycket samstämmiga
berättelser såsom sanna.
Här åsyftas Gustaf II Adolfs seger över de
kejserliga under Tilly vid Breitenfeldt i sept. 1632.
Den andra berättelsen återfinnes i
tidningen för den 10 november samma år
och bygger på ett brev från Prag av den 7
oktober. Denna gång väntade redaktören ej
en extra månad med publiceringen, utan
han tryckte det nästan omedelbart efter dess
ankomst till London. Kanske hade läsarna
uttryckt sin tillfredsställelse med den
tidigare berättelsen. På titelbladet till
tidningen omnämnes den endast med orden
»Ett profant skådespel uppfört av
jesuiterna».
»Jesuiterna (för vilka det nu, Gud vare
tack och lov, börjat gå utför med full fart,
men som trots detta ännu uppföra
skådespel) ha nyligen spelat en komedi här i
staden. Scenen föreställde ett kapell fyllt
med människor försänkta i bön och
mottagande den heliga nattvarden av devota
präster. Plötsligt inträder kungen av
Sverige (i en rasande krigares gestalt) och
kurfursten av Sachsen (som en vild jägare).
Efter att ha brutit sig in i kapellet slå de
sönder och skövla allt, vräka omkull
altaret, riva till sig prästernas insignier,
piska präster och menighet samt
avbryta den fingerade, löjliga gudstjänsten.
Därefter öppnar sig himlen, varifrån Petrus
och Paulus nedstiga under det att Gud
Fader blickar ned på kyrkoskövlarna.
Apostlarna utfara i häftiga smädelser,
vilkas ordalydelser vida överträffa dem, som
används i bannbullor mot goda konungar
och drottningar, och de uttala sin
fördömelse över såväl Sveriges konung som
kurfursten av Sachsen. Härefter bedja de
förböner för de stackars katolikerna, som
hotats och misshandlats av kättarna. Dessa
fördömelser och förböner röra jesuiternas
overksamma gud, som sitter i sin himmel,
och han befaller genast att oron på jorden
måtte upphöra och helgonskändarna
bestraffas. Och se, då öppnar sig plötsligt ett
fasansfullt helvetes käftar —
skräckinjagande för de barn och kvinnor, som
bevistade föreställningen — ur vilka fyra
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
