- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
78

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Alfabetets uppkomst. Av Oscar Löfgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Oscar Löfgren

artade och till härstamning gåtfulla folk,
är däremot väsentligen en stavelseskriit,
med tecken både för enkla vokaler och hela
stavelser. Detta skriftsystem är bättre
lämpat att återge olika språk. Från
sumererna har det övertagits av de semitiska
babylonierna och assyrerna. Deras språk,
som med gemensamt namn numera brukar
kallas ackadiska, blev efter hand Främre
Orientens internationella diplomatspråk.
Ackadiska kilskriftstavlor ha påträffats
såväl i det egyptiska som i det hittitiska
riksarkivet, och i de berömda
El-Amarna-breven från Amenhotep IV:s alias
Echna-tons tid se vi, hur faraos egna ståthållare i
Syrien och Palestina klaga sina bekymmer
på semitiskt språk och i kilskriftens form.

Även om kilskriften endast använde
drygt 300 vanligare tecken mot egypternas
cirka 750 brukligare och 3 000 à 5 000 mera
sällsynta hieroglyftecken, så var den dock
alltför svår att lära sig hantera, för att den
skulle kunnat bli gemene mans egendom.
Kilskriften blev liksom hieroglyferna en
konst, som var förbehållen prästernas eller
skrivarnas krets. Efter Egyptens och
Mesopotamiens erövring genom perserna på
500-talet f. Kr. förde båda skriftsystemen
ett alltmer tynande liv och föllo till sist i
glömska, ur vilken de uppväcktes genom
1800-talets glänsande tolkningsarbete.
Perserkonungarna använde för sina inskrifter
ett mycket förenklat kilskriftsalfabet. Deras
rikskansli övertog som sitt officiella språk
den semitiska arameiskan, och därmed även
det alfabet som skaffat sig en tryggad
position i den semitiska Orienten, och som
redan börjat sitt segertåg kring världen

med feniciska handelsfartyg.

*



Antikens grekiska och romerska
författare företräda olika meningar om alfabetets
härkomst. Platon, Plutarkos och Tacitus
förmoda egyptiskt ursprung, vilket
givetvis innebär en kärna av sanning. Diodoros

har sin blick riktad mot Kreta, och han
har på senare tid fått åtskilliga anhängare,
fastän ingen ännu med säkerhet lyckats
tolka Kretas minoiska skrivtecken. Över
huvud taget har fältet här stått öppet för
ett otal hypoteser och mycken dilettantism,
verklig bevisning har sällan varit möjlig.
Den grekiska benämningen på bokstäverna,
øoivixqioc yn’1-uuy.Ty. »feniciska skrivtecken»,
återspeglar den vanliga och, som vi skola
se, riktiga uppfattningen, att det är Syriens
semitiska kustinvånare fenicierna som
uppfunnit alfabetet, eller i varje fall förmedlat
det till grekerna. Från det grekiska
alfabetet, närmare bestämt dess västliga form,
har den latinska skriften utvecklats, som
sedermera distanserat sina företrädare.

Historieskrivningens fader Herodotos
berättar på 400-talet f. Kr. följande. »När de
fenicier, som kommo med Kadmos, slogo
sig ned i detta land (d. v. s. Boiotien),
meddelade de hellenerna många lärdomar,
däribland även bokstavsskriften, vilken
hellenerna förut icke kände.» Legenden om den
feniciske konungen Kadmos återspeglas i
ett mynt från Tyros, där Kadmos avbildas
undervisande i alfabetet. Kontakten mellan
fenicier och greker har säkerligen sträckt
sig över en längre tidrymd, troligen från
omkr. 1500 f. Kr., och ägt rum på många
ställen.

Här som på andra områden nöjde sig
grekerna inte med att låna främmande
stoff. De bearbetade det feniciska systemet
och anpassade det efter sitt eget språks
krav. Denna anpassning var f. ö. en
nödvändighet, eftersom det semitiska alfabetet
är en konsonantskrift, som lämnar vokalerna
obetecknade. Detta kunde gå för sig
någorlunda i semitiska språk, där begreppet är
knutet till konsonanterna, medan vokalerna
huvudsakligen ha endast modifierande
betydelse. Även semiterna kände dock detta
system som en brist och funno sig efter
hand tvungna att införa vokalbeteckning
för att kunna definitivt fixera en text, sär-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free