- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
87

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Kritik av ord. Av Karel Capek. Övers. från tjeckiskan av Erik Frisk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kritik av or d

vinkel kan ni fördöma nationalismen;
under nationalismens synvinkel socialismen;
under socialismens synvinkel kapitalismen;
under kapitalismens synvinkel idealet;
under idealets synvinkel verkligheten; och så
vidare fram och tillbaka. Det räcker med
en lämplig vinkel för att domen skall vara
färdig; det är en lätt sak att skaka ut den
ur vinkeln frikostigt och oomtvistligt; denna
vinkel är verkligen ett vishetens
ymnighets-horn; oerhört många människor ösa allt
sitt förstånd ur dess djup. Ty oerhört
många människors förstånd består just i
att de döma. Men det finns också ett annat
slags förstånd, som inte dömer utan ser.
Självaste Vår Herre, som man skrämde
oss med i vår barndom, nöjer sig med att
se, »han ser allt» och låter det bero med
dömandet till den yttersta domen. Och jag
tror, att det ligger mycken vishet i seendet
och att det är mera förtjänstfullt att se
mycket än att döma, ja, jag tror, att ju
mera man ser, desto mindre kan man döma
och desto mindre längtar man efter att
sätta sig till doms. Men vart tar du vägen
med din synvinkel, människa, om du bara
vill se? Synvinkeln är inte något optiskt
instrument, dess uppgift är att döma,
inget annat. Öppna på vid gavel själens
trehundrasextio grader och slå ihop alla
dina vinklar; de är värdelösa, fullständigt
värdelösa, om du vill pålägga dig den
svåraste och högsta optiska uppgiften: att se
något.

Klass

Jag kan inte hjälpa det, men ordet »klass»,
»klassmedvetande» och så vidare låter för
mitt öra ganska förnämt, ungefär som
feodalordet »ätt» eller borgarordet »stånd». Vi
har slängt »ättestoltheten» på skrothögen
och låter »ståndskänslan» rosta ner; men
se bara, vilket skinande nytt och prima
järn i ordet »klassmedvetande»! Det är
förvånansvärt, vilken tjuskraft den kollektiva
stoltheten alltid har haft. Om Cicero säger

»nos, senatus populusque romanus», eller
om en tysk säger »wir Deutsche» eller en
arbetslös proletär »vi arbetarklassen», så
växer det genast upp inom honom ett slags
nytt, mycket finare självmedvetande, stolt,
monumentalt, underbart; i detta
självmedvetandes namn går det sedan lätt att
döma, kriga eller . . . döda. Det var därför
som monarkerna kallade sig WI: WI
Kristian V, ty på det sättet skulle det gå
lättare att döma och föra krig. Hur svårt
vore det inte att döma och föra krig, om
det skulle göras enbart i det egna namnet!
Hur skulle inte hjärtat våndas, tveka, söka
efter ett ord till försoning och eftergift! Men
stolthetens demon ger vingar åt varje
kollektivt »vi» och lyfter det, jag vet inte hur
högt men säkerligen ur räckhåll för det
personliga samvetet. Onda ord, ord som
döda, ord som du inte skulle få över dina
läppar, om du endast talade å egna vägnar,
dem slungar du fram i skrytsam ton som
representant för detta kollektiva »vi». Du
har inte gått från person till person, sett
in i deras ögon och sport dem, men du har
lånat något slags »vi» för att sedan kunna
döma och kriga. Klassmedvetandet, är det
något högre, visare, mera moraliskt än
personligt medvetande? Och om det inte
är tusen gånger värdefullare, varför är
det då tusen gånger stoltare och fräckare?
Sök grunden till din stolthet inom dig själv
och inte i något slags kollektivitet; om alla
människor sökte grunden till sin stolthet i
sig själva, så skulle de omedelbart
upptäcka mycket, som skulle vara dem och
världen till gagn. Det skulle bli en
sensationell upptäckt, som, som det sägs, skulle
»förorsaka en revolution».

Tidsandan

Tidsandan framträder i politiken, i
världsåskådningarna och i andra ostadiga ting
och betyder något, som det är mycket
förmånligt att äga; ty att »vara emot
tidsandan» är ett nesligt uttryck, som beteck-

87

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free