- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
88

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Kritik av ord. Av Karel Capek. Övers. från tjeckiskan av Erik Frisk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Karel C a p e k

nar begränsning eller vanvett eller rent av
en reaktionär inställning. Men var noga
med att säga »tidsandan» och inte t. ex.
»tidsvisheten». Tidsvishet existerar över
huvud taget inte, själva ordet verkar
meningslöst — som om inte visheten skulle ha
med tiden att göra. För övrigt säger man
heller inte »tidsförnuft» eller »tidsdygd»
eller »tidslogik» eller »tidssanning» eller
dylikt. Tidsandan är alltså varken klokhet
eller förnuft eller dygd eller logik eller
sanning eller något liknande. Det är en
mycket egendomlig anda, ty människoandan
överlever människan enligt alla religioners
tro, under det att tidsandan icke
överlever sin tid utan förgås med den med
anmärkningsvärd punktlighet. Tidsandan! Om
ni tycker, att ni har alltför litet egen anda,
så skaffa er tidsanda, det annonseras
överallt om den. Om ni däremot olyckligt nog
har egen anda, så gör er av med den och
skaffa er tidsanda i stället. Att ha någon
annan anda än tidsanda är antingen
överspändhet eller efterblivenhet — var god
och välj själv! Ni kan över huvud taget
välja som i en konfektionsaffär: Tyvärr,
min herre, finns det inte längre något
inslag av romantik i tidsandan, i år ska den
se ut så här. Det finns tydligen människor,
som ha mycket intima förbindelser med sin
egen tid; man har emellertid alltid ansett
om visa och troende människor, att de
haft mycket intima förbindelser med
evigheten. Vissa tankar äro i tidens anda, de
kanske är lika bra som en mjuk krage;
andra äro i alla tiders och seklers anda, de
kanske är lika bra som själva halsen. Tidens
anda kan hata. Den hatar mera dem som
är före sin tid än dem som är efter sin tid.
Om tidens anda visste, att framtiden blev
annorlunda än den själv, så skulle den
förbanna framtiden; därför älskar den mest
sådant, som inte kan överleva den. Och
om man i stället för »tidens anda»
sanningsenligare och uppriktigare sade »tidens me-

ning», så skulle detta vara klarare och
anspråkslösare; och av bägge dessa orsaker
skulle det upphöra att användas.

Livet

Jag har på sistone mycket undrat över
vad »livet» egentligen betyder. Nu svarar
en vänlig själ med övertygelse: Vad nu då?
Du frågar, vad livet är. Livet är det som
skapar, livet är varmt och starkt, allt som
har med livet att göra är gott, livet har
alltid rätt, livet har alltid sitt berättigande.
— Käre vän, även jag är oändligt glad över
att leva, även jag tycker om detta ord. Det
har givit mig svar på så mycken ovisshet,
att jag inte kan finna någonting inom mig,
som är visare och bättre än livet. Och ändå
råkade jag nyligen i raseri, när jag läste,
att »det är ljuvt att leva», och ännu i dag
blir jag ursinnig, när det säges, att »livet är
varmt och starkt». Bara några tum från
det papper, på vilket jag skriver detta, är
visst inte allt varmt och starkt, och likväl
lever det, vill leva, skulle så oändligt gärna
vilja leva. Ty även det svaga, det olyckliga
och det misslyckade är ju liv, som vill ha
rätt och vill ha berättigande. — Plötsligt
står Frestaren framför mig och frågar:
»Anser du livet vara något fullkomligt eller
något ofullkomligt?» — Jag anser det vara
mycket ofullkomligt. — »Erkänner du
således och tror du, att det finns något
mera fullkomligt, något högre än livet, ja
eller nej?» — Det erkänner jag, och det
tror jag. — »Varför vill du då inte med ditt
förnufts gåvor tjäna detta fullkomliga och
högre?» — Därför att jag gärna skulle
vilja tjäna livet på något sätt. — »Och
varför vill du tjäna livet?» — Därför att det
är så ofullkomligt. — Då skrattade
Frestaren och sade: »Därav följer, att du rör dig i
en circulus vitiosus.» — Ja, din skälm, men
noli tangere circulos meos. Rubba inte
mina felaktiga cirklar.

Overs. från tjeckiskan av Erik Frisk.

88

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free