- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
91

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - T. S. Eliot. Av Sven Stolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

T. S. Eliot

giösa erfarenhet, är ett »fel» eller en »svaghet»,
som måste ursäktas. Lundkvist antyder, att
hans senare diktning också är svagare än hans
tidigare, förbrända. Något liknande har
Gunnar Ekelöf antytt i en kritisk artikel. Hur
dramatisk motsättningen mellan den mogne,
kristne Eliot och hans ateistiska epigoner
gestaltar sig, kan man få ett intryck av, om
man studerar, på vilket sätt hans svenska
kolleger översatt hans kristna lyrik. Jag skall
nöja mig med ett enda exempel.

I dikten »East Coker» förekommer ett
avsnitt, som bl. a. behandlar nattvarden. I
Gunnar Ekelöfs översättning lyder en av
stroferna:

Drypande blod vår enda dryck,

rått kött vår enda kost: likväl

är det vår underliga nyck

att tro oss helbrägda, till kropp och själ —

och likväl ser vi, Långfredag, i dig vårt väl.

Strofen är påfallande oskön. Men den är
också innehållsligt underlig. Skulle Eliot anse
sin tro på nattvardens verklighet vara en
»underlig nyck»? Häpen slår man upp
originalet och finner där följande strof:

The dripping blood our only drink,

The bloody flesh our only food:

In spite of which we like to think

That we are sound, substantial flesh and blood —

Again, in spite of that, we cail this Friday good.

För det första är detta mäktig poesi. Men
observera, att den »underliga nycken» icke
återfinns i originalet — den är den ateistiske
svenske tolkarens tillägg.

Det nu anförda visar, att T. S. Eliot av
både sina lyriska tolkar och sina kritiker i
Sverige blivit föremål för en mycket
egendomlig behandling: centrum i hans lyrik suddas
ut, vad han själv anser som väsentligt i sin
åskådning förlöjligas eller ursäktas, hans
mogna insats förringas, och egentligen godtas
ingenting mer än hans förbrända
ungdomslyrik. Mot detta förfaringssätt protesterade
egentligen endast en kritiker, nämligen Karl
Vennberg, i en ypperlig artikel i Aftonbladet.
Han hävdade där, att även Eliots tidigare
lyrik, särskilt »The Waste Land», är klart
präglad av kristen åskådning: bakom
förödelsen och de mot den kontrasterande
fruktbarhetsmyterna i Det öde landet döljer sig
en i sin kärna kristen problematik. I femte
avsnittet är lärjungarnas Emausvandring ett
viktigt motiv: »Vem är den tredje, som går

bredvid dig hela tiden?» Men viktigare är,
att hela den motsättning, som de nyss nämnda
kritikerna trott sig kunna konstatera
mellan den kristne kritikern och den moderne
lyrikern Eliot, är konstlad: »Om det verkligen
förelåg en konflikt mellan den lyriske
upprors-makaren Eliot och den konservative
kritikern, skulle grundvalen för det eliotska
kravet på trohet mot tanke och känsla
obönhörligen raseras. Men denna konflikt, som i vissa
illa slipade svenska speglar hotar att ta
proportion av elakartad personlighetsklyvning,
existerar i själva verket inte.»

Man kan gå längre. Man kan säga, att det
är från kristna utgångspunkter som Eliots
sprängning av den traditionella formen blivit
en nödvändighet; att hans pessimism i
ungdomsdikterna har mer att skaffa med kristen
skräck för världen utan nåd än med modern
agnosticism; att hans största konstnärliga
insats icke är hans överskattade
ungdomsdiktning utan hans stora lyrik och dramatik
under senare år; att innebörden i denna senare
produktion tydligen icke gått upp för den
svenska kritiken av det skälet, att kritikerna
själva är främmande för dels den personliga
erfarenhet, som ligger bakom, dels den väldiga
litteratur — särskilt den helige Johannes av
Korset — som systematiserat dessa
erfarenheter.

Om Eliots ungdomsdiktning har skrivits
tillräckligt på svenska; det förefaller icke
nödvändigt att ännu en gång tolka
symbolflo-ran i »Det öde landet». Däremot torde det
vara på sin plats att antyda, hur hans hos oss
väsentligen oförstådda eller rent av vantol-

kade senare diktning bör uppfattas.

* *

*



Det viktigaste datum i T. S. Eliots
utveckling är 1927, då han inträdde i Church of
England. Det är icke bekant, vad denna
handling konkret innebar. Tydligt är
emellertid, att den icke markerade en alltför starkt
intellektuell brytning: Eliot har tydligen
under hela sin bana varit starkt influerad av
kristen tanke och livsvärdering. Emellertid
är hela Eliots senare diktning ofattbar utan
kunskap om den religiösa omvändelsens och
det kristna livets psykologi. Jag tänker då
icke på allmänföreställningarna om religiösa
omvändelsers art utan på den i systematisk
form bearbetade exakta kunskap om det

91

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free