- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
93

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - T. S. Eliot. Av Sven Stolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

T. S. Eliot

kommentarer. Utan författarens eget bistånd
kan den väl icke heller i sin helhet tolkas.
Visst är emellertid, att dess viktigaste
hemligheter är fördolda för varje läsare, som icke
är förtrogen med dels det inre livets speciella
erfarenheter, dels kyrkans liturgi. Tom
Kristensen, som översatt dikten (T. S. Eliot:
»Ødemarken og andre Digte», Westermann,
1948) kommenterar den på följande sätt:
Askonsdagen har en urgammal liturgisk
ordning, varunder prästen bl. a. doppar fingret i
askan av den palm, som brändes föregående
palmsöndag, och sätter ett märke på varje
församlingsmedlem under orden: »Kom ihåg,
att du är stoft; stoft skall du åter varda.»
Och han tillägger: »Är det underligt, att en
kristen diktares associationer snabbt för
honom därifrån till profeten Hesekiels 37de
kapitel, där Hesekiel skildrar de döda benens
uppståndelse, som han sett i en syn.»
Emellertid är detta icke Eliots egen kombination.
Hesekiels fantastiska syn, ett av
världslitteraturens mest grandiosa dokument, tillhör
passionsveckans liturgi: av påskaftons tolv
profetior läses Hesekiels syn som nummer 7.

Dikten börjar »Because I do not hope to
turn again», vilket visserligen är ett citat av
Guido Cavalcantis »Perch’io non spero di
torna grammai» men ändå klart uttrycker
diktarens egen situation: han kan aldrig ångra
sitt steg, han har brutit med världen och
måste trots allt gå vidare. Vingarna är inte
längre flygande vingar, heter det, de piskar
endast luften, vilken är torr och tunn —•
torrare och tunnare än människans egen svaga
vilja. Det enda själen kan be om, är lugn och
stillhet; av egen kraft förmår den intet. —
I det andra avsnittet varieras det stora temat
från Hesekiel. Människan är förtärd, hennes
ben slitna från varandra — det är den
kristnes upplevelse, då han lämnat världen och
dess trygghet i tid och rum. Men Guds löfte
står kvar: »Ecco ego intromittam in vos
spiritum, et vivetis. Et dabo super vos nervös,
et succrescere faciam super vos eames et
superextendam in vobis cutem. . .» Men själen
förmår icke tro, att löftet kan bli sanning,
att ett nytt liv skall skänkas den. I andra
avsnittets fruktansvärda final vägrar de vita
benen att acceptera det nya livet:

Under a juniper-tree the bones sang, scattered and

shining,

We are glad to be scattered, we did little good to each

other,

Under a tree in tlie cool of the day, with the Messing

of sand,

Forgetting themselves and each other, united
In the quiet of the desert. . .

Det tredje avsnittet skildrar själens
uppstigande för en trappa, eller rättare: dess
uppstigande för första och andra avsatserna i
första och andra trappan och första avsatsen
i tredje trappan. Dessa bestämningar kan
icke förstås utan kännedom om Dante och
mystikens heliga trappa. Det viktigaste är att
konstatera, att Eliot här gestaltar sin längtan
tillbaka till jordelivets härligheter —
symboliserade av blommande hagtorn, en
skepnad i blått och grönt, brunt hår i blåst. . .
Men allt detta är dock lämnat bakom ryggen:
»styrka bortom hopp och förtvivlan stiger
uppför den tredje trappan». Avsnittet
avslutas med mässans ord före församlingens
kom-munion: »Domine, non sum dignus, sed
tan-tum dic verbo et sanabitur anima mea.» —
Det fjärde avsnittet, som är svårtolkat, ger
sannolikt en bild varken av Beatrice eller
Matilda utan en jordisk kvinna, som Eliot
mött. — Av stor vikt är femte avsnittet.
Svall av misstro och hopplöshet interfolieras
här med orden »O my people what have I
done unto thee». Man kan icke fatta denna
dikt, om man icke känner igen dessa ord och
är förtrogen med deras innebörd. De
härstammar i själva verket från Mika men
förekommer liturgiskt i långfredagens s. k.
im-properier. Två sångare utför en dialog, som
tillhör det största i kyrkans hela liturgiska
skatt. Den ene pekar på vad Kristus gjort för
världen, och för varje sådant påpekande faller
den andre in med orden: »Popule meus, quid
feci tibi aut in quo contristavi te, responde
mihi!» För den oinvigde ter sig detta som
ett »liturgiskt inslag». För den med liturgien
förtrogne blir det tvärtom skaldens egen
ångest som avtecknar sig mot
improperier-nas mäktiga dialog, som mot ett väldigt brus.
— I sista avsnittet anges klart situationen:
»This is the time of tension between dying
and birth. . .» Dikten slutar med ett rop till
»blessed sister, holy mother, spirit of the
fountain, spirit of the garden. . .», och
slutorden lyder: »And let my cry come unto Thee»,
d.v.s. mässans »et clamour meus at the veniat».
Tom Kristensen tror, att detta avsnitt
framför allt innehåller diktarens fasthållande vid
sin rätt »til Synet ud til den jordiske Glæde».
Dess innebörd torde snarare vara motsatsen:

93

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free