- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
95

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - T. S. Eliot. Av Sven Stolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

T. S. Eliot

sakta och. i oändliga plågor öppnar sig för en
högre verklighet — kontrasterar i dikten det
andra huvudmotivet: det ljuva ögonblicket,
den illusionära verkligheten i tid och rum,
»det gömda skrattet från barn i grönskan».

Eliot har själv betonat, att hans kvartetter
bildar en helhet. I själva verket fortsätter
tankegången i »East Coker». I nyktraste
form sägs där, att »den enda visdom vi kan
hoppas förvärva, är ödmjukhetens visdom:
ödmjukhet är ändlös». I praktfulla symboler
—- kulissförändring på en teaterscen, ett
metro-tågsätt, som blir stående på linjen
—-skildras själens inträde i det gåtfulla mörker,
där Gud skall dväljas; man erinrar sig, att
efter sinnenas natt kommer på ett högt
stadium av själens mystiska utveckling också
en »själens natt», en fruktansvärd andlig
prövning, reserverad för de utvalda. Eliots
egna erfarenheter vet vi ingenting om. Men
vad som gör hans senare diktning unik är,
att den — ensam i samtida litteratur ■—
skildrar dessa själens högsta erfarenheter. »Vänta
i tanketom väntan» är en formel, som kan
täcka åratals tomhet och pina i ett helgons
liv; men så »blir av mörkret ljus, av
dödsstillheten dans». Och Eliot sammanfattar i
ord, som verkar direkt övertagna från
mystikernas extatiska skildringar av sina möten
med Gud:

Om ni vill komma dit,
till stället där ni är, från stället där ni inte är,

måste ni gå en väg, där ingenting är hänryckning.
För att nå fram till vad ni inte vet

måste ni gå den väg som heter ovetskapens.
För att bli ägare till vad ni inte har

måste ni vandra utarmningens väg.
För att nå fram till vad ni inte är

måste ni genomgå ert icke-varas väg.
Och vad ni inte vet, är allt ni vet
och vad ni har är vad ni inte har
och där ni är, där är ni inte.

I den tredje kvartetten, »The Dry Salvages»,
poetiskt kanske den yppersta av dessa
storverk, talar Eliot i slutavsnittet öppet om sin
egen ställning till dessa stora hemligheter.
Han säger, att det endast är ett helgon som
kan nå fram — och detta genom »en livslång
död i kärlek, hänförelse, osjälviskhet och
själv-uppgivelse». För de flesta av oss, säger han,
finns bara enstaka glimtar av denna höga
värld, och vi kommer icke längre utan »bön,
lydnad, disciplin, tanke och handling».
Dikten slutar pessimistiskt: vi kommer aldrig
att nå målet, »vi som bara är obesegrade,
därför att vi inte har givit upp, vi som slut-

ligen nöjer oss, om vi tillfälligt blir en källa . .
för livet i meningsfull jord». (Originalet har:
»content at last, if our temporal reversion
nourish the life of significant soil».)

I den fjärde kvartetten, »Little Gidding»,
uppträder en gestalt, som redan versmåttet
anger måste ha något att göra med Dante,
och som antingen är skalden själv eller
Bru-netto Latini i femtonde sången i »Inferno».
Han säger bl. a. följande djupt avslöjande ord
till skalden:

And last, the rending pain of re-enactment

Of all that you have done, and been; the shame
Of motives låte revealed, and the awareness
Of things ill done and done to other’s harm

Which once you took for exercise of virtue.
Then fool’s approval stings, and honour stains.
From wrong to wrong the exasperated spirit

Proceeds, unless restored by the refining fire
Where you must move in measure, like a dancer...

Dikten handlar om samma rening som de
föregående kvartetterna varierat. I fjärde
avsnittet finns en klassiskt skön strof, som
sammanfattar Eliots kristna erfarenhet:
elden kan besegras endast av en starkare eld;
vår jordiska kärlek kan offras, endast om vi
möter en himmelsk kärlek:

Who then devised the torment? Love.
Love is the unfamiliar Name
Behind the hands that wove
The intolerable shirt of flame
Which human power cannot remove.
We only live, only suspire

Consumed by either fire or fire.
* *

*



Ville man försöka sammanfatta
problematiken i Elios stora kristna diktning, kunde det
kanske ske på följande sätt:

Själen är skapad av tidlös materia och vantrivs
därför i tiden.

Hur skall själen kunna bryta sig ut ur tidens
element?

Skalden kan det i enstaka lyckliga ögonblick av
inspiration, då tidens gränser bryts ned.

Helgonen kan det efter årslång kamp för
utblott-ning: när de står i mörkret och gett ifrån sig det sista
de ägde, möter de Gud.

Tiden kan besegras endast i tid. Det gudomliga måste
träda ned i det mänskligas sfär. Kristus gjorde det
genom inkarnationen.

Vårt enda hopp är därför kyrkan, Kristi levande
kropp. I kyrkan upprepas ständigt inkarnationen i
och med nattvardsundret: »The dripping blood our
only drink, the bloody flesh our only food.»

Eliot har från denna utgångspunkt arbetat
vidare, dels som dramatiker, dels som essayist.
Man möter lättast hans åskådning i sådana

95

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free