- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
110

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur minnet. Situationsbilder kring »Stockholmsbibliofilen C. M. C.» Av Yngve Ekström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Yngve Ekström,

marna fingo sålunda finna sig i att äta Ragout
på Oxiekiött i facon som Fogel, tillsatt med
alla de underliga kryddor, som kokboken
föreskrivit. Muscotblomma förekom ymnigt
—-det var tidens favoritkrydda, »näst hungern
den bästa». Också Kycklingar i facon af unga
kalkoner voro »kulturhistoriskt» anrättade i
sällskap med detta underliga följe: peppar,
ingefära, spiskummin, saltgurka, vinättika
och socker.

Med sorg i hjärtat måste värden vid
middagens början tillkännage, att det trots hans
under sex månader bedrivna förberedelser
och forskningar icke lyckats honom att helt
kopiera mamsell Wargs galamiddag. Med
rätterna hade det nog gått ilås, men av
dryckerna var det endast Canariasäck,
Rhenskt vin, Pontak och Ungerskt vin, som
kunnat anskaffas. Ölet hade bryggts på
bryggeriet efter något gammalt recept, men
man vågade icke där garantera, att det exakt
blivit som 1700-talsbrygden. Det ledsammaste
var emellertid med Biörck-lakan, ty det hade
varit alldeles omöjligt att få reda på, hur
Caj sa Warg bryggde det; receptet — om det
funnits något — måtte ha försvunnit. Med
en så sorgsen min, som kunde anses tillbörlig
vid denna ledsamma förkunnelse, sutto de 13
lyssnande gästerna. De borde ju inte så
hastigt och så påfallande förändrat
ansiktsuttryck, då värden beklagande meddelade,
att han på grund därav blivit nödsakad att
utbyta Biörck-lakan mot — Champagne.

Såsom nyfikna åhörare till
bordskonversationen tassade på tysta strumpläster Hjalmar
och jag i hans syster Gerdas rum. Det hade
ju varit som att ha plats på första parkett,
ty detta rum gränsade direkt till matsalens
södra långvägg, om blott »kiken genom
nyckelhålet» förmått ge lyssnarna något mera
visuelt, — det auditiva utbytet kunde vi
dock icke klaga på.

Emellertid fick denna på sin tid så
beryktade bibliotekariernas middag ett litet efterspel,
om vilket jag först flera år senare fick
kännedom. En av de inbjudna gästerna, Kungliga
Bibliotekets dåvarande överbibliotekarie
Gustaf Edvard Klemming (»Överbibliognosten»)
hade i sista stund lämnat återbud genom
översändande av ett kort, å vilket stod
tryckt: G. E. Klemming, och därefter
handskrivet: äter aldrig middagar. När C. M. C.
mottog detta vidunderligt kortfattade
återbudskort, kom han att befinna sig i en ganska
förtvivlad situation. »Tretton vid bordet

vara», gick ju inte an den gängen5, och att i
en hast skaffa ersättare var svårt; s. k.
»efter-bjudning» kan så lätt missuppfattas! Det blev
därför uppdraget åt en av de inbjudna
gästerna, bibliotekarien Christoffer Eichhorn,
vilken ansågs åtnjuta Klemmings särskilda
förtroende, att klarlägga situationen för sin
chef. Detta resulterade emellertid däri, att
C. M. C. med omgående post mottog ett kort,
varpå stod tryckt: G. E. Klemming anhåller
få aflägga förbindligaste tacksägelse, och
därefter handskrivet: men kan, som sagdt, inte
ha nöjet att äta middagar eller gå i sällskap
bland fremmande. Ber få komma ensam en
aftonqvist.

Det blev emellertid ordnat så, att en av
vännerna, den trägne arkivforskaren Karl
Fredrik Werner — förmodligen genom
Eichhorns förmedling — inträdde som ersättande
gäst vid bibliofilernas celebra middag. —
C. M. Carlanders korrespondens med G. E.
Klemming var dock icke härmed avslutad.
Till sin stora förvåning mottog C. M. C. en
liten sirligt skriven epistel, vilken jämte de
ovanbeskrivna visitkorten just nu ligger
framför mig6. Det bör för brevmottagaren ha
varit ett särskilt nöje att artigt nekande
besvara denna »Överbibliognostens» skrivelse,
vilken man väl knappast kan beskylla för att
vara överdrivet hänsynsfull. Brevet har
följande lydelse:

i juli 85

Boksamlaren, skalden och grefwen C. Snoilsky,
som är här på ett par veckors besök, skulle gerna
se Hr Grosshandlarens samlingar. Härav tar jag mig
en kanske väl vågad anledning att fråga, om Hr
Grosshandlaren skulle vara lifvad för att arrangera
ett duppletexemplar av den celebra
Cajsa-Warg-middagen. N. B. ■— i förminskad skala. De literata
bokvänner, Snoilsky gärna skulle se, äro: Eichhorn(i),
Silfverstolpe (2), Stråle (3), Verner (4). Ergo in
summa SEX i bästa fall; men om (1) och (3) ej
kunna anträffas! blott fyra. Inga oinvigda, som ej
skådat ljuset, ej vårda Den Heliga Elden!

Ifall resultatet skulle bliva ja, torde Sn. rådfrågas
om dagen, ty han är naturligtvis mycket upptagen.

Förbindligast
Gust. E. Klemming.

5 Att vara 13 vid bordet anses ännu »oroande», men
på 80-talet var det »fullständigt omöjligt». För inte så
länge sedan levde en herre, sades det, »på sin telefon».
Det gick knappast någon dag utan en påringning att
som »fjortonde man och räddande ängel infinna sig
till ett middagssällskap. Han erhöll titeln: »Den extra
ordinarie middagsätaren.»

6 Dessa brev ingå i den av C.M.C. prydligt inbundna
Collectio Carlanderiana, som äges och ställts till mitt
förfogande av Carlanders dotterson, den flitige
bibliofilen Thuve Jungbeck, vilken haft vänligheten granska
manuskriptet till denna artikel.

110

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free