Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Thukydides. Av Ioannis Theof. Kakridis. Översättning av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 o a n n i s T h e o †. Kakridis
nerna i Athen, icke hade något mera och
djupare att säga än den oerfarne, i varje
fall unge mannen av år 431, som började
skriva redan under Perikles’ tid, då Athen
stod på höjdpunkten av makt och glans?
Genom att utgå från denna mycket
plau-sibla uppfattning ha de yngre filologerna
givit sig i kast med en systematisk analys
av historieverket och försökt fixera, vid
vilken tidpunkt varje del av detsamma
skrevs och eventuellt vilka skillnader det
kunde finnas mellan denna och de andra
delarna. Bevismedlen för denna
undersökning ha begränsats helt till innehållet i
arbetet och sålunda icke omfattat dess stil.
Om Thukydides i en del visar sig vara
okunnig om en senare händelse, bör denna
del ha skrivits före den tidpunkt, då
händelsen inträffade; och motsatt, om han vid
skildringen av en period gör en allusion på
en senare händelse, så har denna del
skrivits senare. Om i två delar av arbetet
Thukydides visar sig bedöma samma
händelser olika, så äro dessa delar skrivna vid
olika tidpunkter. Slutligen uppstår frågan,
om Thukydides, då han talar om »kriget»,
alltid menar hela det tjugusjuåriga kriget
(431—404); om det kan fastslås, att han på
flera ställen endast syftar på krigets första
del, d. v. s. perioden till Nikias’ fred 421,
då borde dessa partier hänföras till
Thukydides’ första författarperiod, nämligen tiden
strax efter 421, innan kriget bröt ut igen.
Genom att begagna sig av dessa och andra
liknande bevisföringar har den filologiska
forskningen försökt uppdela arbetet och
kronologiskt klassificera dess olika delar,
icke av någon önskan att kritisera och
uppdela ett enhetligt verk -— såsom man
olyckligtvis sökt göra med Homeros — ej heller
av något intresse för analysens eller
kronologiens egen skull, utan man har
omedelbart velat använda resultatet av
undersökningen för att få en sammanfattning, som
skulle visa oss utvecklingen av
Thukydides’ historiska uppfattning. Så har för några
år sedan en av de mera framträdande tyska
filologerna av den yngre generationen i en
undersökning velat påvisa två
huvudsakliga stadier i hävdatecknarens utveckling.
Det första stadiet betecknar den unge
Thukydides, som skrev krigets historia till
Nikias’ fred. Hans enda uppgift är att
precisera händelserna, hur allt egentligen
tillgått, ingenting annat. Hans reflexioner,
som äro influerade av tidens sofistiska
rörelse, vilja avsiktligt gå längre än
Herodotos’ enkla metoder, som begränsa sig att
utan minsta kritik återgiva vad han hört.
Thukydides är den förste som skapar en
strängt logisk metod för utrönandet av den
historiska sanningen, och denna metod
beslutar han tillämpa, då han skildrar det
första skedet av kriget, vilket han liksom
alla greker trodde skulle vara slut med
Nikias’ fred.
Men så kom sedan den oväntade
katastrofen för den athenska hären och flottan
på Sicilien 413, återupptagandet av kriget
med Sparta, växlingarna och slitningarna
inom den athenska demokratien, den andra
katastrofen för athenarna vid
Aigospotamoi 405 och omedelbart efteråt det
avgörande nederlaget. Thukydides förstod nu,
att fredsavtalet 421 endast var ett litet
uppehåll i ett enastående långt krig. Detta
krig började han småningom se med andra
ögon, sedan han återkommit till
fosterlandet efter dess nederlag. Bakom de synliga
motiven, som framtvingat krigsutbrottet,
urskilde Thukydides nu för första gången
de verkliga orsakerna och insåg, att det var
dessa, som framkallat konflikten. Med orätt
kastade det besegrade Athen av år 404
ansvaret för kriget på Perikles och hans
generation. Thukydides såg nu, att konflikten
mellan Athen och Sparta var en historisk
nödvändighet, som låg utanför alla
individuella önskningar, han insåg, att 431
ödestimman slagit och att de båda olika
och motsatta världarna med sina olika
livsideal måste drabba samman; de hade båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
