- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
120

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Thukydides. Av Ioannis Theof. Kakridis. Översättning av Börje Knös

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

/ o a n n i s T h e o f. Kakridis

vi också kunde säga, att mödan av de
hittills gjorda ansträngningarna varit
förgäves och att forskarna gäckats i sina
förväntningar, skola vi dock ej underskatta det
fostrande värdet i dessa trägna studier, även
då de ej kunnat uppvisa några hållbara
praktiska resultat.

Och om de sista tjugu årens
undersökningar också ej lyckats giva oss en bild av
arbetets historia och därför ej heller av
Thukydides’ andliga utveckling, ha de dock
hjälpt oss att se den store hävdatecknaren
med klarare ögon.

Thukydides är den förste som skrivit sin
samtids historia, i motsättning mot sin
omedelbare föregångare Herodotos, som
endast befattade sig med gångna tider.
Thukydides begränsar sig också lokalt, han
skriver om athenarnas krig med
peloponneserna, medan Herodotos utbreder sig över
nästan alla kända folk på jorden. I motsats
till Herodotos från Halikarnassos med
dennes kosmopolitiska inställning och flera
sekler omfattande intressen är Thukydides
från Athen förankrad i det närvarande och
i sin hemstad. Hans tankar gå icke till de
hellenska förfädernas eller barbarernas öden
och märkliga förehavanden under förflutna
tider utan till förhållandena i det samtida
Athen, som han anser ännu mera märkligt
och värt uppmärksamhet. Detta
Thukydides’ intensiva deltagande i de samtida
händelserna i Athen, hans omedelbara beröring
med historien som danar sig för hans ögon,
allt detta bör icke förvåna oss, då vi
betänka, hur identiska med sin stads öde och
hur ansvariga för detsamma athenarna vid
denna tid kände sig, »athenaren som
betjänar sig av sin kropp för statens bästa, i det
han betraktar kroppen såsom något för
honom främmande, men betjänar sig av
sin tankeförmåga såsom det honom närmast
stående till att verka för staten» (i,7°).

Då vi säga att Thukydides var historiker,
överföra vi vår egen tids uppfattning på det
gamla Grekland och vilja liksom tillmäta

denna hans befattning med
historieskrivningen en slags yrkeskaraktär. Men man
måste frigöra sig från en sådan uppfattning,
som är helt oförenlig med det gamla
Grekland under den klassiska tiden. Thukydides
var icke annat än en athensk medborgare
av 430, som ville liksom alla andra tjäna
sitt fosterland, och detta ej blott med ord
utan också i handling, ej blott som dess
historieskrivare utan också som fältherre.
Inskriften på hans gravsten talar icke om
hans historiska arbete, som skulle skänka
honom odödlighet, den endast förmäler,
att han var son till Oloros från Halimous i
Ättika — såsom också den av Aischylos
över sig själv författade inskriften, som ej
erinrar om hans skaldeverksamhet utan
endast omnämner, att han var en athenare
som kämpat mot mederna vid Marathon.
Om Thukydides vid sin död icke haft
rättighet att berömma sig av att ha kämpat mot
fäderneslandets fiender, så var han icke
själv skulden härtill. Det var ödet,
»krigets oberäknelighet», som icke lät honom,
då han var befälhavare i Makedonien
424, behålla Amfipolis åt athenarna utan
tvingade honom att i landsflykt tillbringa
tjugu långa år borta från sitt fosterland
under dess ödestimma.

Om han skrev krigets historia endast med
pennan, var det därför att han hindrades
att skriva den med vapen i hand som varje
annan athensk medborgare. Vi som
förlorat vår helhetsuppfattning och som skilja
teorien från handlingen och medborgaren
från mannen, det är ej egendomligt att vi
prisa den stund, då Thukydides gick i
landsflykt och på så sätt, avlägsnad från
varje politisk verksamhet och borta från
krigets faror, fick tillfälle att skriva sin
historia. Men Thukydides’ svar på en sådan
uppfattning skulle innesluta samma
bitterhet, som tjugufem år senare framkommer i
Platons svar på en liknande åsikt om hans
tillbakaträdande från ett aktivt deltagande
i det politiska livet.

120

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free