- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
125

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

Olof Molander hade i sin iscensättning
kraftigt dämpat ned rampjäsen, vilket nog
var välbetänkt, eftersom de tämligen enkla
funderingarna om teatern som demokratiens
kyrka och om de kompromisser med den snöda
verkligheten, som varje ideal strävan måste
nedlåta sig till, knappast tål att poängteras
för mycket. Teatermaskineriets baksida har
sitt givna publiktycke, och åskådarna fick
här sitt lystmäte av vridscen som rullade,
kulisser som gled ut och in, sättstycken som
åkte upp och ner — för att inte tala om
inspi-cientens godlynta gormande. Det ömtåliga
problemet med plötsliga övergångar och
störande avbrott hade lösts med all den diskreta
ackuratess man kunde vänta sig av Olof
Molander; risken för att behöva åka
släng-gunga mellan skiftande stämningar ligger
annars snubblande nära. Mindre övertygande
föreföll mig endast rättegångsscenen, där
Johannas domare hade placerats i var sin
höga, svarta, skorstensliknande cylinder —
vad det nu skulle ge uttryck åt! Under de
fingerade repetitionerna var det bara Johanna
och några till som bar fullständig kostym,
men de andra skådespelarna uppträdde i
moderna kläder, medan något enstaka attribut,
en huvudbonad, en mantel, markerade deras
hemmahörighet i franskt 1400-tal. Så blev
föreställningen i mer än ett avseende en triumf
för teatern som teater —- trots
stämningsbrytningarna, klädförbistringen, frånvaron av så
kallad illusion — tack vare en levande
skådespelarkonst, bortom all likgiltig yttre
naturtrohet, buren allenast av det talade ordet
och inre sanning.

Huvudförtjänsten härav delade Molander
med Gunn Wallgren, som nu åter framträdde i
en allt överskuggande dubbelroll på den seen
där hon borde höra hemma. Relationerna
mellan skådespelerskan Mary Grey och flickan
från Lothringen hade väl kunnat tänkas mer
sofistikerade. Gunn Wållgren hade valt den
kortaste vägen mellan två punkter och fann
sålunda en gemensam nämnare i den naiva,
varmhjärtade och impulsiva unga flicka som
gick igen i båda eller, om man så vill, alla tre
rollerna. Djup och äkta troskyldighet förenad
med naturbarnets säkra instinkter mot en för
aktrisen personlig klangbotten av djup och
äkta kvinnlighet tycktes mig vara
rollgestaltningens signum. Hur vackert och rent
lyssnade hon inte till rösterna och hur gled inte
den bondska misstänksamheten som skyar
över det besjälat fula ansiktet inför Alain

Chartiers, hovpoetens fagra och listiga tal!
Höjdpunkten nåddes i scenen från Orléans,
där all hennes låtsade säkerhet faller av henne
och hon för ett ögonblick blir den lilla
gråtande, hjälplösa och barnsliga flickunge som
hon egentligen är, för att strama upp sig och
bli medveten om sin kallelse i samma stund
som dauphin åter kommer in i rummet. Sedan
dalade föreställningen långsamt nedåt, och
varken förhöret eller dödsdomen blev lika
oemotståndligt gripande; för den
tvivelsjuka, plågade och pressade Johanna fanns
knappast lika självfallna uttryck inom ramen
för denna rolltolkning, där dock den
underbara stämman förblev ett bärande element.

Som regissören var Uno Henning bestämt
för mycket yankee, för lite intellektuell •—
han ska ju vara författarens språkrör! -—
men som storinkvisitorn växte han och fick
en auktoritet, en pondus som imponerade.
Olof Widgren hade av dauphin gjort en
särskilt äcklig schajas, som med pervers
förtjusning upptäcker maktens giftiga sötma,
och i broderns viktiga lilla biroll lade man
märke till en ung man vid namn Hans
Sundberg, som spelade ut med anmärkningsvärd
frejdighet. En lång rad av Dramatens bästa
krafter var i elden och gick in under
regissörens trollspö i det gemensamma skapandet

av ett stycke stor och minnesrik teaterkonst.

*



Den unge fyrtiotalisten Stig Dagerman
har som prosaist visat sig besitta en
ordfantasi, en myt- och symbolskapande
begåvning av ganska häpnadsväckande slag. Till
hans insatser som dramatiker ställer jag mig
däremot tvekande, och frånsett
reminiscenserna från Kafka, Lagerkvist och Sartre i
hans första pjäs, »Den dödsdömde», är jag
kättersk nog att finna den närmast
pekoralis-tisk. Någon sådan horrör som den utdragna
impotensscenen i tredje akten av »Den
dödsdömde» finns i alla fall inte i Dagermans nya
drama, Skuggan av Mart, varmed säsongen
inleddes på Dramatens lilla seen. Det handlar
om en onaturligt tyrannisk mor, som hart när
pinar ihjäl sin halvblinde, svage och
charmlöse yngre son därför att han inte är en hjälte
som sin äldre bror Mart, nyss stupad i
motståndsrörelsen och efter döden utrustad med
alla fullkomligheter. Ett alltför högt
uppskruvat ideal, vare sig det påtvingas oss
utifrån eller ingår i vårt överjag (och var går
gränsen?), kan förtrycka vårt naturliga jag,

125

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free