Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
kan hota att förkväva själva livet därhän,
att detta tvingas taga sig förvända och
explosiva utlopp, såsom då unge Gabriel till sist
skjuter sin mor — utan att därför bli kvitt
skuggan av Mart! Det finns nog både
dramatiskt grepp och psykologisk sanning i stycket,
men ett pubertetsmässigt drag har också
dröjt sig kvar från Dagermans förra pjäs.
Det gäller inte bara den olidliga emfasen och
det lätt hysteriska känsloläget eller
spökeffekten med Marts skugga på väggen eller en rent
omöjlig seen som den där Marts mor tvingar
dennes fästmö att smeka Victors, sin blivande
älskares ansikte — det gäller hela den
gymnasistmässiga uppfattningen om de starka
männen, som bara har att ta för sig bland
kvinnorna, av ålder ett skolpojksbittert sätt
att nedvärdera motsatta könet efter de första
små motgångarna.
Hur ska nu ett dylikt stycke spelas med dess
mardrömsaktiga uppförstoringar och
felteckningar, dess understrukna namn- och
sexual-symbolik, som ger intrycket av att allt försiggår
inom samma medvetande, inte utanför detta?
Göran Gentele hade i sin regi stannat vid en
halvmesyr: de fem första bilderna gavs med
fantasilös borgerlig realism, blott den sjätte
och sista, Gabriels monolog vid moderns lik,
hade fått något slags expressionistisk eller
surrealistisk stil med snedställda möbler och
dylikt. Därmed bröts enhetligheten sönder,
och det föreföll mig som om regissören hade
bort bestämma sig för en av dessa stilarter,
snarast då den sistnämnda, eftersom det här
inte gärna kan vara tal om
vardagspsykolo-gisk realism. Försöket att i en sådan ram
pressa in en så utpräglad fantasiprodukt föll
illa ut. Margareta Fahlén och Olof Bergström
hade inte mycket att göra av sina omöjliga
roller; den förra var den kalla och
opersonliga skönheten men hade lika gärna kunnat
vara den sensuella vandringspokalen, den
senare hade lyckats förläna Victors
ointressanta figur den utstrålning av brutal manlig
sinnlighet som här var på sin plats. Som Fru
Angelica var Tora Teje i Pauline
Brunius-mask en silverhårig satkäring med falska
duvolater, drypande av honungslen
maktbrunst, utstuderad grymhet och osund
förälskelse i sin äldste son. Skulle stycket
verkligen spelas i borgerligt-realistisk stil, hade
Tora Tejes spel måst dämpas ner med
dom-kraft, men jag tror inte att rollen medger det.
Så hårt som hon tilläts att spela växte
moderns gestalt till det monstruösa och hörde
som sådan hemma i drömsymbolikens värld —
där hela dramat borde ha utspelats.
Föreställningens främsta behållning var det
genombrott den medförde för den unge
skådespelaren Per Oscarsson i Gabriels roll. Han
föreföll att ha identifierat sig med den finnige,
förläste och hunsade ynglingen, den i krig och
kärlek bortkomne dagdrömmaren och
fantasi-njutaren, som under det samlade trycket av
moderns beräknande sadism och hjälteidealets
förkrossande tyngd hamnar i den svaga
människans besinningslösa desperation. Den långa,
ångesthetsade monologen och det slutliga
sammanbrottet gavs med restlös inlevelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
