- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
127

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

för mycket av durkdriven fransman för att
inte hålla sig hårt till den psykologiska
logiken, låt vara att den drivits ut i det extrema
och tillsatts med en god portion av
Dostojevskijs undergångsmystik, där brottslingen
och helgonet bringats på en och samma formel.

Sven Fahlstedt hade sålunda kunnat göra
sin scenbild till en konfektartad lyxbudoir i
rött och guld, där den överhettade
atmosfären stod tjock av erotiskt kvalm,
utdunst-ningar och patschuli. Som de båda systrarna
gjorde Anita Björk och Maj-Britt Nilsson
lysande insatser, i varje sekund vibrerande av
anspänt men likväl behärskat nervspel. Som
regissör hade Mimi Pollack lyckats få upp
tempot till den rätta frenesien, till en furia,
som oemotståndligt grep tag i åskådaren och
lämnade honom omskakad och omtumlad
såsom han helst bör vara efter varje allvarlig
teaterföreställning. Däremot övertygade hon
inte i Madames roll. Denna småborgerliga,
vulgära lilla skrika saknade den
överlägsenhet, som skulle utgjort förutsättningen för
själva polariteten i stycket och motiverat
flickornas kastningar mellan ödmjuk
underkastelse och desperat uppror. Rollen borde,
så vitt jag förstår, ha tolkats i riktning mot
»la grande cocotte».

*



Förtryck, men i den alldagliga formen av
gammalt högborgerligt faderstyranni befanns
stå i centrum även i Marika Stiernstedts
alltigenom konventionella salongsprodukt
Sonens återkomst, det närmast följande
kvällsprogrammet på Dramatens lilla seen. Att en
framstående läkare, vetenskapsman och
kirurg, på en gång är en arbetsegoist och en
don Juan, välgörande mot fattiga patienter
och knölaktig mot sin hustru, därtill en
odräglig familjedespot med frambrytande glimtar
av sadism, kan man till nöds tro på. Svårare
har den kloka författarinnan att övertyga oss
om, att han är i stånd till så vettlösa
synpunkter på barn och uppfostran och så enkla
pigtjusarfasoner, att han skulle ställa till ett
så vulgärt uppträde med sin son mitt för
näsan på den tedrickande småstadssocieteten
i hans eget hem och att han till sist skulle
visa sig pryd och fördomsfull som en
pastorsadjunkt från landet och köra på porten en ung
flicka, som han nyss trott sig älska för livet —
därför att hon inte är oskuld!

Det svaga stycket hade i Rune Carlstens
regi ytterligare banaliserats och vulgariserats.

Maj-Britt Nilsson och Anita Björk
i »Jungfruleken».
Dramaten, Lilla scenen.

Doktorns älskarinna hade gjorts till rena
hoppetossan, ungdomarna på födelsedagsvisit
i doktorsvillan hade tillåtits släppa lös ett
infernaliskt jazzoväsen, fastän det just talats
om hänsynen till att deras forna skolkamrat,
dottern i huset, hade begravts för en vecka
sedan, och på den fadda försoningsscenen
mellan far och son — svåruthärdlig redan
den — följde en visserligen endast antydd
happy end, som vädjade till den allra
enklaste publiksmaken, men som inte finns med i
den tryckta versionen av stycket, där
doktorn slutligen står ensam och övergiven av
alla på scenen. Varför författarinnan gått med
på att hennes stycke drogs ned på detta sätt,
är inte lätt att förstå. Emellertid förmådde
inte ens en så skicklig skådespelare med så
mycken naturlig pondus som Holger
Löwen-adler levandegöra en huvudfigur som inte
hänger ihop från början. Men Åke Claesson
framställde med ytterligt diskreta medel en
fin och klok provinsialläkare, en av de
anspråkslösa och stilla i landet, och Karl-Henrik
Fant som den återvändande sonen — dock
utan kalvstek! — fann övertygande uttryck
för den yngsta generationens revolt och
bristfälliga skyddsmekanik av slängighet och
nonchalans.

*



På Dramatens stora seen fick »Johanna från
Lothringen» lämna rum för en fransk komedi,
som tydligen hade tagits upp uteslutande

127

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free