- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
128

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Holger Ahlenius

därför att den innehåller två virtuosroller
för de båda eminenta scenartisterna Lars
Hanson och Inga Tidblad. Jacques De val är
en av parisboulevardens händigaste
pjäsfabrikörer, och även stockholmspubliken har i
gott minne stycken som »Etienne», »Fröken»
och »Tovaritch». Din ungdoms hustru är av
betydligt enklare virke. Mannen, hustrun,
älskaren — den gamla uttjänta och alltid nya
treklangen, här varierad så, att mannen osedd
råkar avlyssna de andras giftmordsplaner mot
honom. Hans värld störtar samman ■—• det
kan man inte förtänka honom! — och av
avsmak för livet, kärleken och vänskapen
beslutar han hålla god min i elakt spel. Under
publikens och rivalens andlösa spänning
tömmer han den som vi tror förgiftade tekoppen,
och så faller ridån. När den går upp för nästa
akt, mår han alltjämt utmärkt, och det är
just det som är styckets poäng, hela poängen,
enda poängen! I sista stund har modet svikit
hustrun, och nu avvecklas det hela i godo,
älskaren körs på porten och makarna hittar
tillbaka till varandra.

Denna mer än lovligt enkla Grand
Guignol-dramatik fick ett slags berättigande och blev
trots allt underhållande teater, därför att
Lars Hanson och Inga Tidblad lånat sin konst
åt att ge liv åt det parisiska småborgarparet
Jösse — han i Herriot-mask och en smula för
auktoritativ, för överlägsen för den
visserligen kloke, godhjärtade och hemtrevlige
hustomte han hade att framställa — hon fullt
samstämmig med det anspända väsendet hos
denna barnlösa, något försummade hustru,
som börjat rädas årens flykt och
vaneäktenskapets händelselöshet. Som den sjuklige
unge älskaren, till hälften barn i huset, var
Bengt Eklund tämligen omöjlig, dels därför
att han alldeles saknade den sensuella charm
som ensam kunde ha förklarat Fernandes
halvt erotiska, halvt moderliga känslor för
honom, dels därför att regien tillåtit honom
att lägga spelet så långt ut i det farsartat
nervösa och uppskärrade att han genast
skulle ha avslöjat sig själv för en fem års
barnunge, långt mera då för den förståndige M.
Jösse. Georg Magnusson hade fått god fason
på sin parisiska småborgarinteriör av
kombinerad matsal och salong, men Rune
Carlsten hade som regissör inte vårdat sig mer
om lokalfärgens detaljer än att M. Jösse
kunde läsa om en fartygsolycka i — »Les
nouvelles littéraires».

*



Som matinéprogram gavs på Dramatens
stora seen Ludvig Holbergs odödliga Jeppe
på Berget i Ebbe Lindes översättning och
bearbetning och Rudolf Wendblahs regi.
Lindes retuscheringar hade i första hand gått
ut över den spexiga läkarscenen, som gjorde
sig bra med en påspädning ur den
psykoanalytiska jargong som Linde så väl behärskar,
rättegångsscenen, som inte är rolig och gott
kunde ha skurits ner ytterligare, samt
galg-scenen, som han låtit sluta så, att den
uppretade Jeppe jagar och försöker klå upp
baronen, ett extraupptåg, som faktiskt har
täckning i en replik av betjänten Erik i femte
aktens sjätte seen: »thi om han havde slaaet
Herren, som han truede, saa kunde det blevet
til en hæslig Tragædie.» Men dessutom har
Linde sentimentaliserat Nille, lagt i hennes
mun ett bonderevolutionärt klasspatos och
därmed gjort henne till en kvinnlig dansk
allmogefigaro från 1720-talet. Den
anakronismen är inte lyckad, eftersom den bryter mot
andemeningen i denna satir mot
uppkomlingen och hans mentalitet, en satir, som är
lika aktuell, lika slagkraftig som den dag den
skrevs.

Arthur Cederborgs Jeppe var uppfattad
med mycken bonhomie och träffsäker humor
och med ett drag av knipslughet mitt i
enfalden, som om han till en viss grad hade
genomskådat falskspelet. Både den klassiska
scenen vid uppvaknandet i baronens säng
och de råa och ohyfsade fasonerna vid
matbordet gavs med komisk brio, men
uppkomlingens brutalitet och grymhet var liksom
dämpade; jag fick intrycket, att aktören inte
riktigt spelade ut så som han själv hade velat,
och att hela föreställningen därför blev en
smula för städad. Han sekunderades
förträffligt av Henrik Schildt som Jakob skomakare;
denne aktör har verkligen gestaltande fantasi,
det har han visat vid flera tillfällen, och det
stod en aura av makaber komik kring hans
tandlösa, otäckt grinande och kraxande
lönn-krögare. Elsa Carlsson som Nille föreföll
närmast ointresserad av sin roll; i varje fall hade
figuren inte ett uns av den folkliga frodighet
som här hade varit lämplig. Baronens roll är
bara skisserad av Holberg och lämnar
därigenom friare spelrum åt en fantasibegåvad
och upptågsroad skådespelare, men Einar
Axelson gjorde den torrt och spattigt.
Dekorationerna av Marik Vos var särskilt vackra;
det gäller både om det själlandska landskapet
och om de utsökt läckra rococointeriörerna

128

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free