- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
129

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

från slottet. Som helhet var föreställningen
ett smakfullt och roande divertissement, men
att den inte grep tag i en framgår bäst av
att minnesbilden hastigt förbleknat. Det var
något, jag vet inte vad, som fattades, pricken
över i, kanske den stilsäkerhet ut i
detaljerna som endast en sekelgammal
komeditradition skänker, kanske något i själva
atmosfären. Förresten, »Jeppe på Berget» är
officiellt en komedi, men frågan är om den inte
bör spelas som en tragisk fars, en genre, som
med sina djärva stilbrytningar alltid legat
vida sämre till för oss än för Moliéres och
Holbergs landsmän.

*



Närmast följande kvällsprogram på
Dramatens lilla seen var Sofokles’ Antigone i
Hjalmar Gullbergs lysande översättning och
Olof Molanders geniala iscensättning. Det blev
säsongens konstnärliga höjdpunkt och
ojämförligt största upplevelse; jag såg föreställningen
två gånger, vid båda tillfällena med en
beundran och en gripenhet, som jag har svårt
att kläda i ord. Här var all konventionell
och snarfager marmorantik radikalt
undansopad. Molander hade låtit hela aktionen
försiggå utan mellanakter i en trapphall i
Tebes kungaborg, där blott de växlande
belysningarna utanför de massiva träluckorna
markerade de skridande timmarna. Yngve
Larsson hade byggt upp ett scenrum, där
murverket var genomdraget med väldiga
träbjälkar och uppbars av grovt tillyxade, uppåt
ansvällande kolonner i minoisk-kretensisk
stil. Redan det gav en vision av sagotid, urtid
— så kunde Kadmos’ urgamla kungaborg i
det sagoomspunna Tebe ha sett ut, och detta
var förvisso huvudstaden i det Beotien som
skalden alluderat på: »rått, sångarmt, muser ej
bekant.»

I detta halvt barbariska rum från kulturens
morgongryning infördes nu kören, de äldste
i Tebe, skäggiga män i enkla mantlar och med
get- eller fårskinn kastade över axlarna,
företrädare för ett litet primitivt herdefolk, som
dock börjat besinna sig på Människan, undret
över alla under i världen, hon som ensam lärt
sig behärska naturen, ensam är mäktig
språkets och tankens flykt, ensam skapare av
samhällsskick och statskonst. Det oerhört
viktiga problemet med kören, som visat sig
så svårt att komma till rätta med på den

moderna scenen, hade Molander med
mäster-hand löst så, att partierna styckats upp i
ömsevis dialog och växelsång mellan de enskilda
körmedlemmarna, och blott i utbrotten av
religiös extas reciterades eller sjöngs det
samfällt. På detta sätt blev körpartierna på ett
helt annat sätt modulerade, ett levande och
betydelsefull ackompanjemang till handlingen;
medborgarnas enskilda samtal och
meningsutbyten kring de timade händelserna fick vid
enstaka, innebördsdigra tillfällen tona
samman och svälla ut till folkets levande
andedräkt, svävande på Hilding Rosenbergs
diskreta musik. Detta gav hela föreställningen
dess mäktiga och bärande grundton.

Jag kan inte se annat än att föreställningen
kom det fulländade bra nära. Skulle någon
liten invändning göras vore det i fråga om
åldersskillnaden mellan det tilltänkta
kusinbrudparet Haimon-Antigone. Hon föreföll för
sliten, askungsgrå och redan åldrad i relation
till denne yngling i sin fagraste vår, och
kanske borde hon ha gjorts yngre, han äldre,
men det är en bagatell. Som Antigone hade
Anna Lindahl en stor kväll; för det
lyriskt-patetiska i en klassisk sorgespelsgestalt som
Antigone, flickan som följer sitt eget samvete
om det så leder in i döden, har hon verkligen
organ, och hon har också förutsättningarna
att fånga en dylik gestalt i en enda, stor
och monumental kontur, som aldrig plottras
bort i oväsentliga detaljer. Hans Strååts
körledare hade blivit en böjd gubbe med
darrande händer och mimrande mun, och
hans lite ängsliga levnadsvisdom blev
därigenom dubbelt mänsklig och gripande,
särskilt som han spelade med minsta möjliga
medel. Som den blinde siaren Theiresias med
vitt, vildvuxet hår och skägg tycktes Holger
Löwenadler växa till ett skyhögt jätteväsen,
men rösten har inte riktigt det djup och den
bärkraft som skulle svarat mot gestaltens
väldighet. John Elfström satte som Väktaren
in en accent av folklig komik i det eljest så
allvarliga spelet; det var överraskande och
effektfullt. Kreons roll tycks mig kunna
tolkas efter två, vitt skiljda huvudlinjer,
antingen som en skräckinjagande despot av
orientalisk typ — och så hade de Wahl anlagt
rollen på Dramaten 1908 — eller som en
förnuftstorr principmänniska och rättshaverist,
som halvt motvilligt tillämpar lagen i all dess
stränghet, även när den går ut över de
närmaste. Åke Claesson hade, som den sällsynt
skicklige och inträngande karaktärsskådespe-

9—Ord och Bild, s8:e årg.

129

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free