Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Eliots drama är oerhört svårtolkat — har
detta kommit att handla just om hur lagen
övervinnes av evangelium, om hur en
människa förlöses ur tvångets värld av skuld och
straff och lyftes upp i den frihetens sfär som
betecknas av de specifikt kristna begreppen
synd, försoning och nåd.
Alf Sjöberg hade anförtrotts den sällsynt
svåra uppgiften att skänka detta idédrama,
bräddfullt av poesi, scenisk gestaltning. Det
sekulariserade snusförnuftet har skyndat att
avfärda hans skapelse, men denna i varje
detalj genomregisserade föreställning, frukten
av osparad möda och tankekraft, förefaller
mig värd ett helt annat beaktande. Alf
Sjöbergs notoriska förkärlek för det
spektakulära och operamässiga hade här inriktats på
betoning av de rituella och sakrala drag som
finns nedlagda i stycket. Salongen på
släktgodset Wishwood hade sålunda av Georg
Magnüsson formats till något som liknade ett
hörn av en katedral i tudorgotik och genast
gav den rätta associationen till gammalt
spökslott, där skuggorna viskar om dunkla
familjehemligheter. Därifrån skred man in till
middagen under orgelmusik som till
nattvardens, påskmåltidens sakrament; efteråt
samlades man i biblioteket under vapensköldar
och familjeporträtt, och även där föll
skuggorna djupa och långa mellan de bastanta
bokhyllorna, vars mäktiga folianter tycktes
rymma generationers tyngande visdomsarv. Mot
denna bakgrund var det försvarligt att som
Sjöberg ge eumeniderna påtaglighet -— den
detaljen är väl eljest diskutabel men på inget
vis avgörande för föreställningen som helhet.
Ett överraskande men lyckat grepp hade
Sjöberg åstadkommit då han inte nöjt sig
med det abrupta slutet utan låtit detta följas
av ett som ljusbild projicierat ruinlandskap,
i vilket Agatha och Mary vandrade ut och
tog avsked med varandra. Denna tillfogade
sluttablå har i själva verket täckning i ett par
av dramats repliker, den där Harry talar om
sitt tidigare liv »som en ensam ruin, ett stycke
öken i en ordnad värld», och den där Agatha
för Mary förebådar att de alla måste resa,
var och en åt sitt håll, och fortsätta »våra
vandringar mellan tvenne världar i ingen
mans land».
Själva handlingen i dramat framföres på
olika plan. På det utåtvända planet rör sig
världsträlarna, de i materiens fängelse och
lagbundenhet fångna, och det antyds av Eliot,
att deras verklighet egentligen är ett sken
och att den sanna verkligheten är att söka
på det metafysiska planet. Men att såsom
någon föreslagit överflytta detta direkt till
scenen och sålunda gestalta de
vardagsrealistiska partierna öververkligt och de
öververkliga realistiskt, hade säkerligen varit
omöjligt och endast yttermera konfunderat
åskådarna, som ändå lätt förvirrades av smärre
oklarheter i Karl Vennbergs och Caleb J.
Andersons eljest kongeniala tolkning. Alf
Sjöberg hade valt att ge det världsliga planet
en scenrealistisk utformning men hade
modu-lerat det som där försiggick i ett sordinerat
ritardando, som visserligen överhövan tänjde
ut stycket men gav det önskvärda intrycket av
overklighet och skenvärld. Det famlande,
oartikulerade medvetandet hos
världsträlarna, kreaturens suckan, har Eliot låtit
komma till mer artikulerat uttryck i
talkörerna, och dem hade Sjöberg behandlat på
samma sätt som Molander i »Antigone» samt
flyttat dem från det fördelade ljuset in i
strålkastarnas koncentrerade sken för att
därigenom markera deras öververkliga karaktär.
I denna symboliska strålkastarbelysning
utspelades också den högre, den metafysiska
och religiösa medvetenhetens drama i
dramat, främst då andra aktens uppgörelse
mellan Agatha och Harry. Skulle jag invända
något mot Sjöbergs iscensättning, så vore det
på denna punkt: han gled med allt för lätt
hand över styckets peripeti, den seen där
Harry, genom Agathas bekännelse och
berättelse om att fadern liksom han själv
fantiserat om att mörda sin hustru, undfår det
syndamedvetande, i detta fall medvetandet
om arvsynden, som är första steget på vägen
mot Gud. Det nyfödelse- och
uppståndelseunder som här tänkes äga rum, den gamla
människans död och den nyas tillblivelse,
kunde ha markerats starkare. Men det ska
genast erkännas, att regissör och skådespelare
här lämnats i sticket av författaren, och att
dramats fundamentala svaghet är att finna
just här. Det förvandlingsmysterium som
Harry genomgår blir bara omvittnat, inte
gestaltat, och kanske är det då orimligt
begärt att regissören skulle ha bättrat på eller
försökt överskyla bristen.
I genial och tidlös entydighet kan ju Eliots
drama inte alls mäta sig med »Antigone»,
men dess psykologiska komplikation, som är
helt modern, ger större utrymme åt de
enskilda skådespelarprestationerna. Den känsla
av inre kluvenhet, av ständigt gnagande skuld-
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
