- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
134

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Holger Ahlenius

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att
efter en enda säsong uttala någon mer grundad
mening om Ragnar Josephsons nya
regemente vid Dramaten, men det vore otacksamt
att inte konstatera, att upptakten varit
löftesrik. En helt ny anda av initiativ och
aktivitet och konstnärlig skaparglädje har blåst
in i marmortemplet vid Nybroplan.
Eftermiddagsföreställningarna till populära priser har
slagit väl ut, och idén fick sin finaste sanktion
då »Antigone» flyttades över till stora scenen
som eftermiddagsprogram och genast drog
fullt hus på själva nyårsafton; det lönar sig
alltså att spela den stora dramatiken! Varje
vecka har minst fyra, vanligen fem program
stått på affischen, och med eventuellt
undantag för »Sonens återkomst» och »Din ungdoms
hustru» — eventuellt, ty vilopauser är kanske
oundvikliga — har repertoaren sannerligen
inte varit något att anmärka på; de unga
svenska författarna kan ju ha anspråk på att
bli spelade redan innan de är fullt färdiga.
Av de tjugotvå föreställningar, från vilka jag
här har att redovisa mina intryck, har inte
mindre än tio gått över Dramatens tiljor,
medan de övriga tolv representerar de andra
teatrarnas sammanlagda insatser, och den
konstnärliga genomsnittsnivån hos dessa tio
har stått över varje tävlan från någon av de
andra teatrarna. Både kvantitativt och
kvalitativt har Dramaten dominerat
teatersäsongen. Sådana föreställningar som
»Antigone», »Släktmötet» och »Jungfruleken» i nu
nämnd ordning, tätt följda av »Johanna från
Lothringen» skulle ha utgjort en heder för

vilken europeisk seen som helst.

*



Ett nytt och glädjande ljusfenomen på
huvudstadens teaterhimmel är
Stockholms-Teatern, ett nystartat företag under ledning av
Barbro Kollberg och Nils-Gustaf Holmquist,
som utan att medvetet anknyta till Per
Lindbergs-Gösta Ekmans folkteateridé tycks vara i
full färd med att förverkliga den. Lokal är
Cirkus på Djurgården, och verksamheten är
byggd på ett vittförgrenat
abonnemangssystem, som betecknar ett nytt och prisvärt
initiativ. En rad ideella sammanslutningar,
fackförbund, tjänstemannaföreningar och
yrkesorganisationer har sålunda förmåtts att i
förhand abonnera på ett visst antal platser
till varje program — somliga har bundit
sig för ett fullt hus, ända upp till i 600 platser,
andra för ett halvt eller fjärdedels hus, några

hundra platser — och på så vis har man från
början kunnat säkerställa trettio
föreställningar av varje program.
Abonnemangsteckningen har varit så framgångsrik att den vid
årsskiftet uppnått den imponerande siffran
av 34 000, och abonnemangen har hittills
utnyttjats till omkring 90 %, vilket får anses
vara ett gott resultat med hänsyn till
sjukdomsfall och andra oberäknade
omständigheter. Märkligt nog har sådana organisationer
som ABF och IOGT ställt sig kallsinniga
till företaget. ABF har visserligen uppmanat
sina enskilda medlemmar att stödja det men
har inte vågat engagera sig såsom
organisation, IOGT har tillsvidare ställt sig
misstroget avvaktande. Vid sidan av
gruppabonnemangen finns det individuella sådana i form
av rabatthäften, och ingen plats kostar mer
än en femma, garderobsavgiften inbegripen.

De konstnärliga resultaten har väl hittills
inte varit så märkliga; det vore också
orimligt att begära av en hastigt hoprafsad
ensemble, som ännu inte hunnit bli samarbetad
och samspelad, och inte heller får det tappas
ur sikte, att man hänvänder sig till en mycket
bred publik och därför nödgas hålla sig till de
populära uttrycksmedlen. Men liksom det kan
sägas att det är bättre att folk läser
veckotidningar än att de inte läser något alls, så
är det avgjort bättre att de går på
Stockholms-Teatern än att de inte går på teatern alls.
Och detta torde äga sin tillämplighet på den
övervägande massan av teaterns publik. Om
det nya företaget är på god väg att vänja en
stor och alldeles ny publik vid att gå på
teatern, och det tycks verkligen vara fallet, så är
redan detta en kultur- och uppfostrargärning,
som är värd allt stöd och all uppmuntran
från kretsar där man överhuvud tillmäter
folkbildningssträvandena någon vikt.

Början gjordes med Så tuktas en argbigga,
som visserligen är Shakespeares svagaste
komedi, men som kan göras till en fest för
öga och öra och innehåller två tacksamma
virtuosroller för skickliga skådespelare. Med
det förra blev det nu inte så mycket bevänt;
Sigvard Bernadottes dekorationer var
ytterligt torftiga, färgbleka och fantasilösa, och det
slarvas ännu alldeles för mycket med talet på
denna teater. Man märker det bäst då man
lyssnar till ett par skådespelare av äldre
skola som Sven Bergvall och Olav Riégo,
som härvidlag fördelaktigt skiljer sig från de
yngre krafterna. Bland dessa senare förtjänar
dock Toivo Pawlo ett särskilt omnämnande,

134

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free