- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
135

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

dels därför att han vårdar sig om diktionen,
dels därför att han från första stund visat
sig äga en gestalt- och atmosfärskapande
komisk fantasi, som är speciellt tacknämlig
på en folkteater. Här var han den löjlige
friaren Hortensio. Om Åke Öhberg som Petruchio
måste det nog sägas, att han snarare tycktes
höra hemma på Tantolundens friluftsteater
än hos Shakespeare, vilket var att driva
folkligheten för långt, medan Barbro Kollberg
i apparition och temperament tycks ha vissa
förutsättningar för Katharinas stora
primadonneroll men inte rådde med någon mer
nyanserad tolkning. Stycket gavs i Karl Ragnar
Gierows nyöversättning och var iscensatt av
Gunnar Skoglund, som bekant en av Per
Lindbergs elever från 1920-talets
studentteater, en händelse som såg ut som en tanke. På
spelglädjen fanns ingenting att anmärka.

Närmast följde Den ljusnande tid, Alf
Henriksons lika harmlösa som uddlösa
kavalkad från sextio års svenska samhällsliv
kring arbetarrörelsen som kärna och avfattad
på lyrisk knittel. Även här observerade man
särskilt Toivo Pawlo, som hade en rad roliga
och karaktärsfulla entreer, som mäster Palm,
som ABF-representant, som Den svenska
igelkotten och som byråkratisk,
blankettför-slavad svensk regeringstjänsteman, och
»dansparet» Rune Halvarsson-Marrit Ohlsson kom
mycken munterhet åstad i ett flertal
dansnummer som med pricksäker komik
parodierade skiftande tidsstilar och modestilar. Men
naturligtvis hade det inte skadat om själva
texten också hade innehållit något roligt.

Ett större slag slog den unga teatern med
Hamlet i Henrik Dyfvermans regi och med
Stig Järrel i titelrollen. Med hjälp av kraftiga
strykningar och sammandragningar hade
speltiden nedbringats till tre och en halv timme
med bara en mellanakt. Per Falks
dekorationer betecknade en lovvärd förenkling; genom
obetydliga omflyttningar av de skärmar som
föreställde de väldiga, släta murytorna
utomkring och inne i en bara alltför imponerande
borg från sagotiden, åstadkoms den
nödvändiga omväxlingen i perspektiven, och mot
denna bakgrund utspelades sedan dramat i
traditionell renässansstil.

Intresset knöt sig först och sist till Stig
Järrels Hamlet-tolkning. Den utmärkte
karaktärsskådespelaren rår ju inte för att han i
denna roll har både plastik och apparition
emot sig. Han rör sig feminint med
framskjutet höftparti, och hans gosserunda ansikte

Barbro Kollberg och Stig Järrel i
»H arniet».

Stockholms-Teatern.

lånar sig i omaskerat skick inte åt något mer
nyanserad mimik. Det föreföll mig som om
Järrel resolut dragit konsekvenserna härav
och valt att genomföra rollen på sin egen typ.
Det blev sålunda varken den manlige Hamlet
eller den ynglingaveke, varken den
sönder-reflekterade eller den
sentimentalt-romanti-ske; Järrel spelade rollen på en enda sträng,
gossaktighetens. Gossar och gossar, det finns
olika sorter. Till en början var han den
troskyldigt ledsne och hjälplöse ponken som
sörjde sin far. Så ska han föreställas hastigt
och kusligt mogna till man, men det
gossespröda lyser hela tiden igenom, och han är
ofta på gråten. Ställd inför tvånget att dölja
sina avsikter blir gossen en naughty boy, en
intelligent och spexlysten studentpojke med
några droppar av psykopat, av halvt feminin
sadist, och jag vågar hävda, att den spelade
sinnesförvirringen verkade minst spelad i hela
rollframställningen: här var Stig Järrel inne
på sitt egentliga fack. Dessa partier inskränkte
han för övrigt till ett minimum; scenen med
Ofelia, som brukar framställas som en grym
låtslek, spelade Järrel med en frambrytande
känsla och en bitter förtvivlan, som måste ha
övertygat henne om att han verkligen älskade
henne. Det var verkningsfullt, nästa
gripande, men frågan är om Ofelias vansinne då

135

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free