- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
136

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Holger Ahlenius

Stig J ärr ei som Karl Ludvig i
»Kvartetten som sprängdes».
Stockholms-Teatern.

blir fullt förklarligt. Gossaktighet, ömsom
desperat, ömsom beslutsam, blev även i
fortsättningen rolltolkningens signum, och det
var fullt konsekvent att denne Hamlet i
dödsstunden trevade efter sin mammas hand.
Det stämde för övrigt med den
djuppsykologiska uppfattningen om Hamlets infantila
sexualitet och bundenhet vid modern. Om
rolltolkningen imponerade som följdriktig
och genomtänkt prestation, så förmådde denne
gossehamlet ändå inte övertyga mig — jag vet
inte riktigt varför, kanske därför att jag är
fastlåst vid en mer hävdvunnen och framför
allt rikare instrumenterad Hamlet.

Barbro Kollberg som Ofelia var utan en
skymt av blond ljuvhet, en rödhårig,
tyck-mycken snärta, vars vansinne blev skärande,
gällt och skorrande. Erik Berglund var en
klokare Polonius än man vant sig vid; i den
bekanta seen där molnets skepnader
diskuteras framstod han inte som fjantig och
duperad likt sina föregångare i rollen utan
tycktes gå med på Hamlets fantasier för att inte
reta upp honom. Kungen brukar ju spelas
som en vällusting, den typiske
renässansfursten; Edvin Adolphson hade anlagt rollen på
en gång mer neurasteniskt och mer
mefisto-feliskt, men tolkningen föreföll mig inte
genomarbetad, endast skisserad. Sven Bergvall
var en fosforescerande och imponerande men
kanske alltför påtaglig vålnad. Marianne
Löfgren och Toivo Pawlo var groteskt
felplacerade i drottningens och Laertes’ roller.

Säsongen avslutades med Kvartetten som

sprängdes, Gösta Sjöbergs och Guido
Valentins dramatisering av Birger Sjöbergs
numera klassiska roman i Gunnar Skoglunds
regi. Jag såg inte stycket när det framfördes
på Dramaten 1935 och har sålunda inte
tillfälle till några jämförelser, men nog tyckte
jag att det fina löjet och den spelande ironien i
romanen gått förlorade i denna totalt
odramatiska bildsvit, där det firades orgier i
folklig lågkomik. Men för dem som har sitt
barnasinne kvar, och innerst inne har vi väl alla
lite av den varan, blev det en underhållande
kväll, tillsatt med något av igenkännandets
rörelse inför all denna blygt och troskyldigt
blommande svenskhet när den är som mest
småstadsgenuin. Arne Åkermans
dekorationer visade prov på putslustig snickarglädje
och modeplanschartad interiörkonst från de
år då seklet var ungt. Som man kunnat vänta
sig gjorde Toivo Pawlo en alldeles speciell
krumelur av Redaktör Fogel; Sven Bergvall
spelade nu liksom på Dramaten ingenjör
Planertz, den garanterat humorfria
människan, brytande på dalmål i sina kostliga
kurial-stilsvändningar, och Edvin Adolphson var
festlig som plåtslagarmästaren, »fabrikör»
Åvik; med sina kväsiga låter, sina knäanden,
sina svajiga mustascher och sitt svängande
med de väldiga kardorna i luften
förkroppsligade han en figur som blivit levande genom
otaliga anekdoter: Kålle från Masthugget i
Göteborg, här i lätt grånad upplaga. Scenen i
logen Adelstjärnan, där Åvik presiderar, blev
en toppunkt: sådana är svenskarna och deras
nöjen. Främsta behållningen gav dock Stig
Järrel som Karl I^udvig, och det är en mätare
på hans mångsidiga begåvning, att han direkt
efter Hamlet med så mycken komisk brio, så
mycken mänsklig värme och bredd kunde
levandegöra detta godsinta matvrak, för
vilket jordelivet är ett enda Gösen, flytande
av mjölk och honung, och som förenar det
äktsvenska ekonomiska lättsinnet med så
fint och ömt vänskapssinne. Järrels Karl
Ludvig är vad man minns sedan
föreställningen i övrigt sjunkit undan.

*



Nya Teatern, den livaktiga scenen vid
Regeringsgatan, hade en olycklig säsongstart
med Jean Anouilhs Romeo och Jeanette. Dals
har man vid det här laget hunnit tröttna på
det ständigt återkommande temat i Anouilhs
pjäser i svart: den eviga jakten efter den
absoluta kärleken, eftersom allt annat är förakt-

136

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free