- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
137

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

ligt, ett dilemma, ur vilket självmordet blir
enda utvägen, dels hade Per Axel Branner
kommit på den befängda idén att ge stycket i
bretagnesk allmogekostym. Att miljön är
hämtad från Bretagne är en sak, men skulle
det ha fallit Branner in att spela en pjäs som
försiggår exempelvis bland småborgerskapet i
Fjällbacka i bohusdräkt? Det är ett gott
betyg åt teatertruppen att föreställningen inte
blev alldeles intresselös, trots att den på detta
sätt förryckts genom att placeras på något
slags franskt Skansen —■ det kunde ha varit
nog för att totalt desorientera skådespelarna.
Som älskaren Frédéric har Nils Kihlberg inte
mycket att säga; i den rollen hänger allt på
den virila och erotiska utstrålning som man
har eller inte har. Kihlberg har den inte;
redan hans händer och det tafatta sätt
varmed de tog i en kvinna tydde på en stumhet,
som gjorde kärlekens blixtnedslag hos
Jeanette oförklarligt. I hennes roll var Gunnel
Broström praktfull med sitt röda hårsvall,
en av livet sölad vildinna, som likväl har
renhet och krafter kvar för la grande passion.
Sture Lagerwall gjorde broderns roll med den
kränkta stolthetens och förbittringens patos.
I Paris, där jag såg stycket på Atelier-teatern,
hade Luciens roll anlagts helt annorlunda,
med tonvikt på det levnadströtta, förgrämda
och retstickiga, men Lagerwalls tolkning stod
sig minst lika bra, och särskilt i tredje akten
gav han mycket eftertryck åt de slående
riktiga iakttagelser som Lucien har att
utslunga om den kvinnliga kärlekens väsen.
Sif Ruud satte karaktär på modern, såsom
man kunde vänta sig av denna intelligenta och
realistiska aktris, medan Törd Stål, som eljest
är en så skicklig komiker och
karaktärsskådespelare, inte tycktes trivas riktigt med den
nersjaskade faderns tacksamma roll, men
man kan inte förtänka honom om han kände
sig utspökad i allmogekostymen.

Teatern tog skadan igen med Noel
Co-wards lätta komedi Fröjd- för stunden, som
blev en stor succés också som kassapjäs.
Stycket är visserligen skrivet för
författaren-skådespelaren själv, som i huvudrollen skapat ett
virtuosnummer av besk självironi, men Sture
Lagerwall gjorde med uppenbar spelglädje
och stor framgång detta självupptagna äckel,
den evige histrionen med sina teatraliska
tonfall, som i varje ögonblick poserar framför
spegeln, inför sig själv och inför andra, frossar
i falska känslor och dewahlar och
göstaekmannar av hjärtans lust, alltmedan hans barns-

lighet och de grå tinningarnas charm
fortsätter att lägga även de klarsyntaste kvinnor
för hans fötter. Han sekunderades utmärkt
både av Marianne Aminoff som den vackra,
kyligt intelligenta hustrun och av Irma
Christensen som den skalpsamlande Joanna; hon
har utvecklat sig till en strålande comedienne,
full av kvinnligt diablerie, men hon får
bestämt akta sig för att falla in i Tollie
Zell-manska tonfall. Som den store
kvinnotjusa-rens trots allt förälskade sekreterare satte
Barbro Hiort af Ornäs en rolig spets på sina
insinuanta tonfall, och Sven Lindberg gav
ett nytt belägg på sin komiska fantasi som en
ilsket rödhårig dårfink till författare med
irländsk energi och obesvärade låter av
man-nen-som-gör-vad-som-faller-honom-in. Branner hade som regissör fått upp den rätta
farten på detta sprakande men snabbt
förflyktigade fyrverkeri.

*



På Vasateatern spelades under hela
säsongen den fjäderlätta fäsörkomedien Jane, som
bygger på en novell med samma namn av
Somerset Maugham, dramatiserad av den
amerikanske pjäsfabrikören S. N. Behrman.
Det är historien om en femtioårig, larvig och
påträngande landsortstant med guldbågade
glasögon, urmodiga klänningar och flera
hundra tusen förmildrande, som gifter sig med en
tjugosju år yngre arkitekt. Så konstigt det
låter har denne inte tagit henne för
pengarna utan för de dolda möjligheter som han
varit ensam om att upptäcka hos henne.
Under hans inflytande genomgår hon nu ett
förvandlingsnummer, lär sig att med glans
uppbära de extravagantaste toiletter på sin i
själva verket perfekta figur, övergår till
monokel och gör furor i londonsocieteten med
sin kvickhet, som egentligen bara består i ett
totalt oanfäktat sanningssägeri. Det var en
önskeroll för den gästspelande Alice Eklund,
som excellerade i spirituell självironi, munter
tungekvilibristik och pärlande
skrattlysten-het, men hon flirtar numera rätt betänkligt
med den omåttligt roade publiken. Som en
grånad, erfaren och vittberest författare —
Somerset Maugham själv •— framsade Ernst
Eklund sina repliker med samma orubbliga
och världsmannamässiga kolugn som alltid,
medan Håkan Westergren var lustig som en
grobianaktig, lätt alkoholiserad lörd av
folkligt ursprung, som till sist faller för Janes
förförelsekonster då hon får lust att gifta

137

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free