Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
om sig med en jämnårig man. The rest is
silence.
*
Boulevard-teatern, den tappra lilla scenen
vid Ringvägen, inledde säsongen med en av
Anouilhs pjäser i rosa, »Léocadia», här
kallad Henne han älskade. Det var ett
sällsynt olyckligt pjäsval, ty medan Anouilh
oftast väljer en nersolkad borgerlig eller
bohemisk miljö för sina stycken så utspelas detta i
en familj ur Frankrikes uräldsta och
blåblodigaste aristokrati, skildrad med en blandning
av ironi och förälskelse och tillsatt med en
större dos än vanligt av Mussets graciösa
komik. Men för att kunna ironisera över en
levnadsstil måste man först behärska den,
och det övergår ju vida den unga och
oprövade svenska teatertruppens förmåga.
Maj-Britt Håkanson var naturlig och bra därför
att hon helt enkelt hade att framställa en
liten varmhjärtad och naturlig parismidinett,
och Börje Mellvig hade mycken vis comica
som hovmästaren på »Beau Danube» men
agerade så starkt att han höll på att spela ihjäl
sina kamrater.
Teatern tog revansch med Melodi på lergök
av Lars Levi Læstadius, en rolig och
väl-riktad drift med det florerande konstskoj,
som arbetar i fiktiva och uppspekulerade
värden när en ung målare gått bort i förtid. Det
var välgörande att för en gångs skull se ett
svenskt lustspel som hade udd utan att vara
smaklöst, och med undantag för en olycksalig
felbesättning av mecenatens viktiga roll
spelades det över lag riktigt hyggligt. Som Oscar
Nilsson, ung svensk sjöman och
naturbegå-vad målare, var George Fant lika trovärdig
som han varit otrolig som ung fransk greve,
och Börje Mellvig var dråplig som yvig skånsk
konstkritiker, den där med förkrossande verve
blandar ihop konstkritik med eget
samlar-begär och egna ekonomiska fördelar, men
även här spelade han på tok för hårt. Med
desto mindre, nästan omärkliga medel
arbetade Keve Hjelm som Sebastian, urspårad,
alkoholiserad student och religionsfilosof,
tecknad efter lätt igenkännlig uppsaliensisk
modell, vars akademiska jargong på ett
oefterhärmligt sätt brot sig mot målarungdomarnas
stockholmska bohemsnack. Det var en fin
rollprestation, som utan en skymt av
publikfrieri rev ner stormande skrattsalvor.
*
Blancheteatern spelade revy långt in på
hösten men övergick sedan till »Fettpärlan»,
Maupassants allbekanta mästarnovell från
1880, som Gösta Sjöberg gjort om till
sällskapsspektakel utan att lyckas sätta snärt
på en enda replik. Framförandet blev
därefter. Jag vet inte om skådespelarna slarvade
särskilt den kväll jag var på teatern; så t. ex.
fann en ung aktris det förenligt med sin
yrkesheder att sitta och fnissa då hon inte
hade replik i stället för att följa med i spelet.
Arne Lindblad var passabel som
värdshusvärd av omisskännligt franskt tycke, och då
Gudrun Bröst som »Fettpärlan» någon
sällsynt gång kom till ordet, såsom i den seen där
greven försöker övertala henne att ge sig åt
den tyske officeren, övertygade hon om sin
fallenhet för rollen, för dess förening av
naturlig godhj ärtenhet med blodfullt lättsinne och
patriotiska instinkter. Hennes apparition var
ytterst trovärdig. Som helhet var
föreställningen ovärdig Blancheteaterns traditioner
och betecknade teatersäsongens bottenrekord.
*
Dramatikerstudion framförde på
Borgarskolan Axel Strindbergs ockupationsdrama
Stunder av nåd, iscensatt av Ellen Isefiaer.
När jag först läste stycket ingav det inte så
stora förväntningar, men det blev en
överraskande bra föreställning och detta fastän den
i och för sig svaga tredje akten ytterligare
hade nedskurits och bönemötet, som kräver
ett stort antal statister, hade måst förläggas
utanför scenen. Man fick verkligen en åskådlig
bild av tre typreaktioner på en tysk
ockupation sådana de kunde ha framträtt även hos
oss: det cyniskt egennyttiga samarbetet, den
enkla, självfallna heder som inte dagtingar
utan leder till motstånd och den form av
religion, som i ockupationen ser ett Guds
gissel för de egna synderna och därför
predikar underkastelse och botgöring. Om det
sedan är riktigt rättvist att här ställa de
frireligiösa rörelserna i skottgluggen är en annan
sak; schartauanismen hade nog varit en
historiskt riktigare måltavla, i synnerhet som
miljön är fiskarbefolkningen i ett svenskt
kustlandskap.
Alltnog, trots en blamant felbesättning av
gumman Bengtssons viktiga roll ■—- det är
hon, partisanens mor, som representerar den
omutliga hedern •— bjöd föreställningen på
flera goda rollprestationer. Det gäller de båda
fiskargubbarna, ynkryggen Bengtsson och bit-
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1949/0160.html
