- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
139

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

vargen Sjöblom, spelade av Josua Bengtson
och Arthur Fischer med humor och realism
så att folklustspelet tangerades, dock inte så
att det störde. Det gäller om Folke Walder,
som var en illusorisk frikyrkopredikant med
salvelse och lystenhet i välavvägd blandning,
och om debutanten Mona Dan-Bergman,
enkel och chosefri som styckets unga flicka,
vilken med hugg och slag och under
händelsernas tryck drivs att förneka sin kärlek till
partisanen Torkel, vars barn hon väntar, och
böjes in under syndaboten. Hennes
omvändelse, som varit svår att tro på vid
läsningen, blev här fullt övertygande. Däremot
var Curt Norin som Torkel amatörmässig och
alltför bråkig. Men främst av alla placerade
sig Lena Cederström, som med obetalbar
nötknäpparfysionomi och knagglig
döder-hultsmonumentalitet framställde ett hår av
hin, en rödhårig läsarkäring av den sort som
lever på religion och elakhet. De summariska
scenbilderna var tillräckliga.

Slutligen bjöd säsongen på åtminstone ett
gästspel av betydande intresse: Det norske
Teatret i Oslo framförde på Operan sin
uppmärksammade och omdebatterade
föreställning av Ibsens Peer Gynt på nynorska, som
visade sig överraskande lätt att förstå. Hans
Jacob Nilsen, teaterchefen, som tillika var
regissör och innehavare av huvudrollen, har
samtidigt i en broschyr framlagt sin
uppfattning om »Peer Gynt» som ett antiromantiskt
verk, och frågan är om föreställningen
motsvarade tesen. Själva företaget att på
nynorska framföra ett verk, där diktaren i
Huhus gestalt satiriserat den nationella
självtillräcklighet som kom till uttryck i
målsträvandet, är diskutabelt, och det är tydligen i
känsla därav som Nilsen omtolkat figuren
till en symbol för den hämmade primitivitet,
det urtidsskri som finns inom oss alla. Men
jag ska nogsamt akta mig för att sticka
huvudet i detta getingbo och har bara att med
tacksamhet konstatera, att om föreställningen
inte hade sin styrka i förfinad
nyanseringskonst så bars den i gengäld upp av en friskhet,
en ursprunglig intensitet och en
tempera-mentsfullhet som vi här i Sverige inte är
bortskämda med.

Visst kan man ge Nilsen rätt i, att »Peer
Gynt» är ett antiromantiskt verk om man bara
bevarar i minnet, att det alltigenom rör sig med
romantiska stilgrepp i mycket nära anslutning

Sossen Sch ei der up som Anitra i
»Peer Gynt».

till nordisk romantisk diktning under
1800-ta-lets förra hälft, och i själva verket återfanns
dessa grepp också i Nilsens föreställning — om
man inte fattar begreppet romantisk för snävt
och inte identifierar det med idel
verklighetsflykt, med det överjordiskt ädelblåa, det
sentimentala och det hemlighetsfullt tjusande utan
i stället såsom i de stora länderna räknar dit
också ironi, burlesk och vrångbild. Scenerna
från Gudbrandsdalen, denna kulturväg och
pulsåder i Norges inre liv, dit Ibsen vallfärdat
1862, gavs sålunda med samma hänförande

139

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free