Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
skönhetssyner som i det rika nationella måleri
med hemvist där, varom Tor Refsum nyligen
kunnat skriva en hel bok. Foklivsbilderna
gick alltjämt i Tidemands tecken, och hur
hade det kunnat vara annorlunda?
Belysningseffekterna markerade fint övergången
från verklighet till drömsymbolik, men det
första radikala brottet mot teaterslentrianen
kom först med scenerna från trollvärlden.
Här hade all lockande sagomystik resolut
kastats över bord; Den grönklädda var en
grotesk uppenbarelse med koj uver i stället för
kvinnobröst, och Dovregubben och hans
anhang påminde en svensk åskådare om bisarra
högfeldtstroll och var menade som
karikatyrer på norska bönder och deras envetenhet
att vara sig själva nog. Böj gen-scenen
utspelades framför ridån och var den enda som
föll till marken.
Men den stora »antiromantiska» linjen i
Nilsens Peer Gynt-föreställning kom till sin
rätt först från och med afrikascenerna. Där
hade Anitra avklätts all
cigarrlådslocksro-mantik och gjorts till den lortiga, liderliga
och penninglystna beduinjänta som Ibsen
avsett, och där drevs självtillräcklighetens
falska trollvisdom ut i makaber fantastik i
dårhusscenerna, där Peer vinner den åtrådda
kejsarkronan bland idel schizofrena, som är
sig själva ända »til springbrættets yderste
rand». De scenerna gavs med en skakande
frenesi och en expressionistiskt uppjagad
skärpa i uttrycken, som i varje fall hade
mycket litet med realism att göra. En stor
och avgörande styrka i Nilsens föreställning
var slutligen, att femte akten, som eljest
brukar beskäras så hårt, här var medtagen
nästan i sin helhet. Ty det kan inte bestridas,
att den akten, där Peers förflutna, hela hans
förspillda liv står upp och vittnar emot
honom, utgör den maximala stegringen i den
väldiga personliga och nationella
självuppgörelse som diktverket är. Här försiggår allt,
eller nästan allt inom den åldrade Peer
Gynt själv, och alldeles följdriktigt spelades
denna akt expressionistiskt med den
ensamma, böjda och vitskäggiga gubbgestalten
hjälplöst irrande i scenmörkret under
stjärne-himmeln, medan det förgångnas röster och
gestalter dök upp än här, än där i det
kringflyttande strålkastarljuset. Detta parti, som
vanligen brukar fuskas bort, blev den
naturliga höjdpunkten i den stimulerande
föreställningen, och här blev också själva rolltolkningen
mest övertygande, mest gripande. Om man
sedan vill kalla denna konst antiromantisk
eller inte —■ mig förefaller den driva den
romantiska principen till sin spets — är kanske
inte så viktigt, huvudsaken är att den är —
konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
